Sparsmakat och elegant
Ulrika Stahre ser Rosa Barba på Malmö konsthall
Publicerad 2017-03-03
Ett av Sveriges vackraste konstrum är Malmö konsthall och nu när Berlinbaserade Rosa Barba ställer ut är den behagligt mörklagd, redo för filmens olika roller och funktioner. Först att fånga in betraktaren är den stora och aningen svåråtkomliga installationen Blind volumes, en stålkonstruktion som dels bär upp filmprojektionerna, dels drar in betraktaren i sin inre labyrint.
Eftersom Blind volumes inte är tillräckligt stor för att dominera rummet, men tillräckligt för att inte kunna ignoreras, ges utställningens övriga installationer mer än en kompletterande roll. Vilket förstås är en halsbrytande balansakt. Denna utställning är den nya konsthallschefen Mats Stjernstedts första – en ganska sparsmakad men avancerad samtida konst, elegant presenterad.
Själv faller jag mest för den lilla Western round table, där två filmprojektorer ställda mitt emot varandra tycks upptagna av ett slags samtal. Det är inte det surrealistiska mötet mellan ett paraply och en symaskin, utan snarare en dadaistisk klackspark till det hela. Eller en allvarlig kritik mot frånvaron av möten och samtal.
Rosa Barba undersöker på olika sätt filmens, celluloidens möjligheter, och hon riktar delvis in sig på en sorts mekaniska experiment. En projektor hänger från taket i själva den rullande filmen, en annan projicerar något som ser ut som en dikt, en bokstav i taget. I en vägghängd monter ringlar sig filmen ormlikt och slumpmässigt runt och runt.
Dessa studier i filmen som film, ljusets samspel med den genomsläppliga materian, tyngden och rörelsen, finns sida vid sida med berättande, ganska traditionella filmer. Från förstörda öknar i Mellanamerika, eller en motorled i São Paulo. Här är det fråga om sociala, miljömässiga och ekonomiska strukturer som man kan säga friläggs.
Är det ett glapp, eller en samverkan, mellan dessa så disparata teman? Filmens materialitet å den ena sidan, och skildringar av en svårfångad samtid å den andra. Ljudet av surrande och tickande filmprojektorer.
Det är glidningen mellan de olika uttrycksmetoderna som är hennes konst, de lite luddiga kanterna som får verken att ändå samsas.
