Teckningar som glöder av en barnslig närvaro
I Jockum Nordströms utställning möter sinnlighet det noggrant plitade
Publicerad 2023-02-07
Få kan som Jockum Nordström gestalta den modernistiska arkitekturens inneboende motsättningar. Minimalistisk elegans möter stäckta välfärdspolitiska förhoppningar i melankolisk miljonprogramstappning. I ett imaginärt pojkrum dras linjerna upp med linjal och blyertspenna, ett noggrant plitande där vinklarna aldrig blir perfekt räta utan svajar av en barnslig närvaro.
På ett vidunderligt vis har konstnären bevarat – eller klarat av att återerövra – barnets sätt att ta sig an en bildyta. Stretandet och njutningen i varje steg då huskroppar, människofigurer, natur, möbler, fordon och djur tar form på pappret. Ett träd kan mejslas ut så försynt att det förefaller vara gjort av förgasad materia som är på väg att lyfta från marken. Och det där trädet råkar med sitt märkliga uttryck bli medelpunkt i ett sceneri där det från början var tänkt som staffage vid sidan av.
Pennans möte med pappret bjuder in till äventyr, den som tecknar rår inte helt över vad som händer utan svarar på materiens fordrande anrop. Hos Nordström kan man se hur det som borde vara förankrat i jorden stundtals lättar, bakgrunden kan oblygt armbåga sig fram, en gestalt är plötsligt isolerad i en egen berättelse nära papprets kant och luften övergår i oväntad mättnad av suddgummits arbete med himmelsytan.
En högt uppövad sensibilitet erfordras förstås för att tillvarata det som sker när handen spelar med sina verktyg. Det som förefaller spontant eller naivt hos Nordström är i själva verket resultatet av blickens förmåga att avgöra när något blir intressant och därmed får konstnärlig bäring. Även om man anar att lustprincipen är i högsta grad inblandad, så finns här även en disciplinerad avvägning i varje moment.
Utställningen på Liljevalchs är inte retrospektiv, verken kommer direkt från Nordströms ateljé och består av arbeten från i huvudsak de senaste två åren. I en del teckningar har de modernistiska huselementen fått ge vika för äldre arkitektur. Enligt konstnären har det att göra med flytten från förorten till innerstaden. Förändringen ger en murrig karaktär, de ålderdomliga omgivningarna är visserligen mer ödsliga än idylliska, men jag saknar den elegans och brutalitet som det modernistiska brukar utgöra i verken. Det som skapar en så intagande dynamik ihop med mer formlöst naturgivna gestaltningar.
Hos Nordström är ofta konsthistorien starkt närvarande. Man kan känna Mondrians, Malevitjs och amerikanska abstrakta expressionisters andar sväva i bildrummen. När dessa möter populärkulturell folklore och artonhundratalsfigurationer uppstår guld i degeln.
I de relativt större vattenfärgsmålningarna och collagen finns en naturlyrisk sinnlighet som är anslående. Jag fastnar framför några målningar som består av mäktiga abstrakta färgfält med disiga kanter och som för tankarna till den abstrakta expressionisten Mark Rothko. Medan man i betraktandet av teckningarna får gå nära och plira med ögonen, tas här hela kroppen i anspråk i mötet med verken. De går in i magtrakten. En ytterligare sensorisk kraftöverföring utgörs av gracila skulpturer av överblivet material från konstnärens ateljé. Med sina poetiskt instrumentella effekter fullbordar de den sensoriska festen.
