Stornästa, smålata – som folk är mest

Jag är rädd för Jan Berglin. Vi har aldrig träffats, men efter att ha läst Berglinska Tider förstår jag att han tydligen känner mig. Liksom han tycks känna alla mina vänner och bekanta. Min enda förklaring är att han måste ha följt oss som en skugga med sitt ritblock in på Ica, till dagis, upp i tv-soffan och in i sängkammaren. Han måste ha smyglyssnat i Sveriges alla fikarum. Jag fattar inte hur han hinner. Eller vågar.

Det finns de som betalar en smärre förmögenhet till en psykoterapeut bara för att få intyg på att de inte är onormala. Det är billigare att köpa ett magasin av Jan Berglin. Då inser man att man faktiskt är som alla andra: att man inte är ensam om att efter ett glas vin ha blivit påmind om att föräldramötet börjar om tio minuter, eller att vilja strypa ungarna när de klagar över att påskägget innehåller godis och inte mobiltelefoner.

I Berglins värld framträder de stornästa, hålögda figurerna som folk är mest. De är varken lyckade eller misslyckade, lyckliga eller olyckliga. Däremot är de sympatiskt smålata, höstdeprimerade året om och ständigt frustrerade över att vardagen oavlåtligt slår till. Och som alltid serverar Berglin punchlines som står sig till och med utan bilderna.

Efter att ha läst Berglinska Tider ser min omgivning för en stund annorlunda ut. Grannarna, jobbarkompisarna, syrran och taxichauffören har plötsligt fått jättestora näsor, pagefrisyr och dålig hållning. Och när familjen under middagen går igång om Hall-rymlingarna, GB:s nya glassortiment och Ernst Kirchsteiger, smygtittar jag under bordet: Han sitter väl inte där, Jan Berglin, och antecknar?

Tecknat

Åsa Linderborg