Svartvita rörelser

"Cherinet spelar på starka
generaliserade motsatser
som svart/vit och man/kvinna"

Loulou Cherinets stora separatutställning i Röda Stens rått postindustriella gallerimiljö innehåller nio sammanvävda videoinstallationer på fyra våningar, men den lutar sig tungt mot ett par klassiska verk.

White women (2002) och The allegory of the cock (2006) fungerar som ankare för den vagare filmpoesi med mediekritiska undertoner som kännetecknar hennes senare verk, i detta imponerande allkonstverk.

I White women, genialt placerad högst upp, sist i utställningen, möter man en grupp svenskafrikanska män runt ett middagsbord. Diskussionsämnet: vita damer. Verket har tio år på nacken, men är fortfarande knivskarpt.

I The allegory of the cock återberättar några män en häpnadsveckande historia om en tupp. Berättelsen har dubbats till svenska. Vad männen ursprungligen talar för språk är dolt, liksom varifrån de kommer. Trots att detta grepp ätits upp av både underhållningsindustrin och reklamvärlden, får det ett nytt obestämt liv i Cherinets form.

När man först kommer in i Röda Stens monumentala katedralrum, är det framför allt de monotona ljudmattorna från den nya, stora installationen Testaments Betrayed, man slås av. Ett slags primitiv biografskulptur där duken är en halvmeter tjock och bakåtlutad, som om projektionen av bilder är så stark att den snart kommer att falla.

Svartvitt material från alla möjliga källor flimrar framför ögonen i ett kaotiskt montage.

Hela installationen har något förgånget över sig, som en ruin över avantgardiska försök väcka betraktaren från sin illusion.

Cherinets metod går vanligtvis ut på att först spela på starka generaliserade motsatser som svart/vit, man/kvinna, här/där, då/nu. Men alla enkla svar på hur vi egentligen ska förstå dessa skillnader, skavs i slutändan ner. I Testaments Betrayed maximerar hon i stället generaliseringen, dels med biografformen och dels av filmmontagets många möjligheter. Visst, installationen blir symboliskt stark. Så stark att jag har svårt att engagera mig i filmen. I stället drabbas jag av den utopiska känslan att konstrummet är den enda plats man kan skapa avstånd till den deltagarfetischerande mediekultur, som gör allt för att låsa våra relationer i färdiga format.

La Verdad Sobre Esta Obra, är en dubbelprojektion. Voiceovern är ett slags kärlekshistoria och bildmaterialet svartvita landskap blandat med bilder från ett flygplan som skapar en märklig melankoli.

På den vänstra filmduken ser man vad man nyligen sett på den högra fast dubblerat och inklusive gallerirummets interiör. Kanske är detta den installation som mest uppenbart osäkrar betraktarens förmåga att bestämma var man är och hur man egentligen ska dela upp världen. Den här effekten uppstår tack vara Cherinets förmåga att sätta både karaktärer, rum och bilder i rörelse, i takt med den resa som är hennes konst.

Fredrik Svensk