Ingen annan konstnär väcker sånt habegär
Utställningen på Moderna museet är en folkbildande gärning
Publicerad 2020-10-13
Alberto Giacometti. Stora ensamma smala figurer. Porträtt där pennan eller penseln gått hårt åt modellernas ansikten. Mörker och svärta. Som betraktare vill jag skydda hans konstverk, från verkligheten eller från andra betraktare. Ingen konstnär väcker ett sådant intimt habegär, en sådan vilja.
När Moderna museet nu visar Giacometti i en stor retrospektiv, första utställningen här sedan 1977 och en något större satsning än den som visades på Malmö konsthall 1995, är det en folkbildande gärning. Modernismens ikoner bör med jämna mellanrum borstas av och ställas ut.
”Ansikte mot ansikte” är, törs jag påstå, en sakral utställning. I mittensalen tronar de större, karaktäristiska smala skulpturerna – alla vägar leder dit – och i salarna som grupperats runtom erbjuds fördjupning åt ett mer tematiskt eller kronologiskt håll. Det är meningen att besökaren ska ströva fritt genom Giacomettis skapande decennier, från 1920-talet och framåt. Liksom konstnären återkom till sina teman och tekniker kan vi om och om igen se nytt.
Albert Giacometti (1901–1966) föddes i byn Stampa i Schweiz, son till en välkänd målande konstnär. Måleri var också hans första genre, även om det är som skulptör han är mest känd. Han kom till Paris första gången 1922 och bosatte sig där permanent några år senare. 1926 flyttar han in i den ateljé på rue Hippolyte-Maindron som han stannar i till sin död.
Om man läser Giacomettis biografi tycks han ha varit extremt social, pratade med allt och alla och tog plats i parisiska intellektuella kretsar, umgicks med Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Utställningen krokar också i tre av hans vänner och samarbetspartners, Georges Bataille, Jean Genet och Samuel Beckett.
Samarbetena med dessa tre var av skilda slag och från olika tider i Giacomettis produktion. Han drogs med in i surrealistiska kretsar och arbetade i Batailles anda i början av sin karriär – skulpturer och objekt där något våldsamt sipprar fram, inte helt utan humor, med fokus på sexualiteten och kvinnan.
Kvinnan som kropp och form, som längtan och hot, släpper Giacometti aldrig. De trådsmala bronsskulpturerna är förvisso ibland bortom könstillhörighet, som vore de utsläppta från en annan tid eller från en överjordisk plats. Men ofta är de tydliga kvinnokroppar, trots allt. Spåren efter konstnärens arbete är vad som fascinerar: det har gnuggats och tryckts, skurits och demolerats. Kropparna, som inte är kroppar längre utan objekt, är skapade lika omsorgs- och kärleksfullt, som våldsamt och mutilerande. Deras förmågor är kvar inuti den spröda metallen.
Under hela sitt konstnärsliv kämpade Giacometti med att skapa det han såg. Att skapa sin bild av seendet. Det allra mest gripande resultatet av denna kamp (också det roligaste) är en pytteliten figur som visas i en monter. Så liten som en människa, en vän kanske, kan vara på långt håll.
Med Beckett måste Giacometti ha delat den stillsamma absurdismen, och med honom arbetar han också med scenografi – bland annat ett kalt gipsträd till I väntan på Godot.
Intresset för Jean Genet, åtminstone är det så det berättas, väcks av hans utseende: en perfekt modell. Porträtten blir flera, och i det som visas på utställningen ser vi en sittande man, kostymklädd och avslappnad, händerna i knät. Det är som om hans huvud liksom sugs bakåt i bilden och lyser i skuggorna. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om detta vänporträtt. Giacometti har inte tagit över och med energiska drag målat fram Genets ansikte, det är mer som att det fått vara i fred – det är liksom bara där i vila.
Jean Genets film En sång om kärlek visas – värt att besöka utställningen bara för den – där kåthet och ensamhet växer och begränsas i det stängda rummet. Ett rum som också Giacometti tycktes vara besatt av.
Det finns gott om skulpturer i burar, ramar som begränsar. Samtidigt är rymden så enorm kring hans verk. Så lever motsatsparen på Ansikte mot ansikte: det är instängt och förskräckande öppet, det är kyligt och hett, roligt, sorgligt, intagande och frånstötande. Och någonstans uppstår en syntes.