Björn Lövins konst är vital och kusligt aktuell
Han byggde installationer innan begreppet fanns
Publicerad 2022-05-04
När Björn Lövins (1937–2009) installationer Konsument i oändligheten och ”Herr P:s penningar” visades på Moderna museet 1971 var de tecken i tiden med sin sylvassa samhällskritik. Men tillvägagångssättet var unikt och föregrep den utveckling konsten skulle ta decennier senare. De kallades ännu inte installationer, utan ”miljöer”. Utställningen har nu rekonstruerats, ett omsorgsfullt forskningsarbete som aktualiserar en konstnär som varit något av en doldis.
Det är som att komma in på Stadsmuseet bland interiörer från 1970-talet, där levnadsvanor och konsumtionsmönster åskådliggörs. En shoppinggata med lyxvaror och en tvårumslägenhet för den genomsnittliga arbetarfamiljen. Besökaren får veta att det handlar om arkeologiska fynd gjorda efter den stora katastrof som inledde vår tideräkning. Man befinner sig alltså i framtiden, då forskare försöker tolka den konsumistiska civilisation som gått under. Särskilt har de fäst vikt vid evighetssymbolen, den liggande åttan, som tillskrivs kultisk funktion.
Vad som blottas är ett löneslavsamhälle, där arbetaren ”P” saknar resurser att ta del av lyxvaruutbudet. En beräkning visar att han och familjen har 441 kronor per år över när de fasta utgifterna är betalda. Men han är en drömmare, som skapar konst utifrån konsumkassar och omslagspapper. På en plåtbit har han graverat in 441, som ett monument över sin livssituation.
I senare verk av Lövin utvecklas kritiken av den marknadsekonomi som utesluter delar av befolkningen. Det fiktiva försäkringsbolaget ILAC garanterar utvalda personer ett friktionsfritt liv byggt på konsumtion, övervakat och förutsägbart. En dystopi som ger svindlande igenkänning i en tid då information om oss säljs till företag för att styra våra köpvanor och beteenden. Människor indelas i kategorier där A utgörs av dem som det lönar sig att försäkra, B av dem som är potentiella kunder och C av dem som står utanför.
I sex containrar visas monitorer av en av ILAC övervakad idealfamilj. Äppelkäcka barn och en sorgmodig, vacker mor som servar familjen. Och mannen, lite i utkanten av det hela. Man får även ta del av miljöerna de är filmade i. Tomma på människor framstår de som ödsliga prototyper för materiell lycka.
I kontrast till den cyniskt organiserade marknadsekonomin ställs C-kulturen. Också den presenterad som arkeologiska fynd från en svunnen tid efter katastrofen. Här har de människor som hamnat utanför samlats i en skapande, kultisk gemenskap. I stället för den förhärskande varufetischismen råder här en vördnad för andra ting, som har med introspektion och självförverkligande att göra. Lövin skriver i en katalogtext att: ”C, är ett försök att med ’naiv intelligens’ teckna en bild av hoppet”.
Det rör sig om en kultur som förkastar kärnfamiljsidealets blodsbandsmystik, som prövar att omformulera faders- och modersbilden. De här verken har en mer valhänt framtoning, som exempelvis en naivistisk skrattande flygel i trä och en amorf moderskropp. Hoppet är förstås oändligt svårare att formulera, den naiva intelligensen lättare att avfärda.
Att stora delar av Björn Lövins oeuvre nu görs tillgängligt är mer än välkommet. Inte bara ur ett konsthistoriskt perspektiv, utan för att det känns både kusligt aktuellt och uppfordrande vitalt.
