När borgerlig konst ska samsas med mångfald

I dag öppnar Nordens största museum – men utställningarna hackar

helskärm

1800-talet är tillbaka efter att ha legat och lurat under ytan i alla år, tänker jag när jag vandrar längs de breda korridorerna på nya Nasjonalmuseet i Oslo. Det är anfallskrig i Europa, och i norr har den lilla välbärgade oljenationen låtit bygga ett praktfullt konsttempel som ska bevara nationens kulturarv i hundratals år. Det är en offentlig investeringsvilja som vi i Sverige bara kan drömma om. Museet ligger ett stenkast från det världsberömda Operahuset, stadens nya påkostade bibliotek och förstås Munchmuseet som invigdes 2021.

Nasjonalmuseet är till skillnad från Munchmuseet ingen signalbyggnad. På MUNCH, som det heter, slussas besökarna mellan de tolv våningsplanen i rulltrappor, och i butiken finns Skriet till salu på allt från filtar och brickor till kylskåpsmagneter. Kommersiellt, men också tillgängligt. Inte heller är det ett försök att omformulera vad en offentlig kulturinstitution kan vara på 2000-talet, som Operahuset vars utsida består av ett system med sluttande plan där de boende i lyxkvarteren runtom kan flanera fritt. Småborgerligt, men också demokratiskt.

Nasjonalmuseet är något helt annat. Att det handlar om Nordens största museum är först svårt att tro, för det ligger insprängt bakom den gamla stationsbyggnaden Vestbanen och syns knappt från gatan. Men väl där inne skrider man fram i sal efter sal med konst och design från antiken till idag på en total yta om 13 000 kvadratmeter. Det är vackra proportioner och påkostade material. Marmor, skiffer, brons. Imponerande, men också konservativt. Ett sekel av försök att skapa mer experimentella, demokratiska och öppna kulturinstitutioner tycks som bortblåst.

Detta har ställt museidirektören Karin Hindsbo och hennes personal inför ett dubbelt dilemma. För det första kan en europeisk demokrati på 2000-talet knappast lansera ett borgerligt tavelgalleri av 1800-talssnitt utan att samtidigt leva upp till politiska krav om tillgänglighet, mångfald och samtidens andra ”kritiska spörsmål”. För det andra är norska statens konstsamling provinsiell. Nasjonalmuseet har förstås Edvard Munch, inte minst den mest genomförda versionen av Skriet från 1893 (kommunala Munchmuseet har en skiss och en målning i tempera av senare datum). Annars är det glest mellan mästerverken, och den internationella profilen är svag.

helskärm

Inför öppningen lanseras därför en dubbel lösning. För att leva upp till byggnadens storslagna anspråk inleddes ett sponsorsamarbete med den stenrika Fredriksenfamiljen, känd för sin ovilja att betala skatt, sin klimatfarliga oljeutvinning och för att ha fingrarna djupt i den ryska syltburken. När samarbetet blev känt så menade Jonas Ekeberg – då chefredaktör för den nordiska konsttidskriften Kunstkritikk – att det bryter mot the International Council of Museums (ICOM) etiska regler, som förbjuder sponsoravtal som äventyrar ett museums konstnärliga integritet. Nasjonalmuseet förnekar detta, men till skillnad från en vanlig donation som man kan tacka ja eller nej till, så handlar det här om förvärv som görs av mecenatfamiljen i dialog med museet. I praktiken kommer verken att fortsätta att tillhöra familjen, museet har tills vidare bara rätt att visa dem (och öka deras värde).

Lösningens andra del är utställningen Jeg kaller det kunst, där majoriteten av de nästan 150 konstnärerna bjudits in via ett open call. Som en vårsalong ungefär. Det enda kriteriet var de skulle komma från Norge, och inte tidigare ingå i museets samling. Även detta riskerar att underminera museets professionella expertis och förvandla konsten till ett demokratiskt alibi; för att mildra konsekvenserna av Fredriksensamarbetet, kanske?

Jeg kaller det kunst visar sig som väntat vara en högst ojämn affär. När museets tyske arkitekt Klaus Schuwerk fick se den gick han i taket. Han menade att han blivit lovad en invigningsutställning som skulle få byggnaden att framstå på bästa sätt, inte denna ”loppmarknad” som han sa. Det är sant att utställningen går på tvärs mot den högtidliga arkitekturen – det är själva poängen – men faktum är att den är både omsorgsfullt och påhittigt installerad. De kända namnen lyser förstås med sin frånvaro, men den är full av vanvördig humor och oväntade vridningar av invanda perspektiv. Lene Trydalls porträtt av kungahuset som vanliga svenssons med kungen i kalsongerna och drottningen fipplande med mobilen är träffsäker satir, och Lars Korff Lofthus bilder av män i utflippade folkdräkter skojar med bonderomantiken i samlingen. Det är charmigt, med en bismak av välvilja.

Nyförvärven i The Fredriksen family collection visas i en rosamålad sal, och består av kvinnliga, till stor del amerikanska och ofta svarta konstnärskap. Ett fint verk av den på senare år hyllade textilkonstnären Faith Ringgold, ett halvdant porträtt av Alice Neel och en riktigt risig målning av Lynette Yiadom-Boakye. Simone Leigh gjorde stor succé på årets Venedigbiennal, men den skulptur som visas här kommer inte ens i närheten av det hon ställde ut i Venedig. Det handlar kort sagt om andra eller tredje rangens förvärv som snarast förstärker det provinsiella i samlingen. De centrala konstnärskapen finns ju där – en Matisse, en Bonnard – problemet är att det oftast rör sig om verk av ringa betydelse. Låt oss hoppas att norska samlare steppar upp med riktiga donationer, och att museets intendenter inte nöjer sig med de rätta namnen.

Den stora behållningen är förstås Nasjonalmuseets samling av äldre och samtida norsk konst. Rum efter rum med storslagna fjellandskap, kärva bondefysionomier och kristna svärmerier känns som en direktkanal rakt in i Karl Ove Knausgårds hjärna. Jag uppskattar också att de norska varianterna av konceptkonst och Land art lyfts fram, och att konstnärer som Marianne Heske och Bård Breivik visas bredvid sina mer illustra amerikanska kollegor. Samiska samtidskonstnärer som Marét Anne Sara och Joar Nango uppmärksammas, men inte i den grad som man kanske hade kunnat vänta sig. Däremot är på senare år återupptäckta konstnärer som Hannah Ryggen och Siri Aurdal båda representerade med verk som är kort sagt magnifika! Edvard Munch är en gigant, men norsk konst rymmer så mycket mer, och det är framför allt det man bör åka till Nasjonalmuseet för att se.