Onde arkitektens okända sida

Ulrika Stahre

Modernisten Le Corbusier ville riva Gamla Stan

Var Le Corbusier (1887-1965) modernismen, i mänsklig skepnad? Ja, det är så det upplevs, åtminstone nu. Med mer krut än bildkonstnärerna skapade han städer, byggnader och miljöer där ljus och luft, behovsstyrd planering, en märklig mix mellan rationalitet och poesi var de utmärkande dragen.

Eftersom han personifierar modernismen är han fortfarande ett rött skynke för kulturkonservativa. Han är den onde arkitekten, förknippad med diktaturer och centralstyrning. Visst, han deltog i arkitekttävlingen om ett nytt Sovjeternas hus. Han arbetade storskaligt, något som tydligen skrämmer. Politiskt inspirerades han av proto-anarkisten Proudhon, och han sägs ha haft svårt att hålla distansen till en vänster som hans medarbetare anslöt sig till, samtidigt som han skulle hålla sig väl med beställare från de övre skikten.

När Moderna museet nu visar vad man beskriver som en mer okänd sida av Le Corbusier, nämligen hans måleri och skulpturer, är ett av paradnumren, fortfarande, det som många i Sverige förknippar honom med: den aggressiva stadsplanen för Stockholm, Ville radieuse, den strålande staden. Le Corbusier kommer alltid leva kvar som arkitekten som ville riva Gamla stan. Det är två former av historielöshet som möter varandra: att vilja riva den anrikaste och äldsta delen av staden – och att helt bortse från att boendestandarden i innerstaden vid den här tiden var relativt otjänlig. Vi kan tänka på honom när bostadsbristen fullständigt knäckt Stockholm.

Utställningens förhoppning är att snäckorna och målningarna, med tydligt inflytande av Leger och Picasso, verkligen förmår kasta nytt ljus på arkitekturen. Att Le Corbusiers ”hemliga laboratorium” där han på ett till synes vilsamt sätt arbetade med former och färger, funna och skapade, måste ha färgat av sig på hans arkitektoniska arbete är oundvikligt. Och visst finns där samhörighet: snäckan som blir ett tak på kapellet i Ronchamps är det mest kända exemplet. Tjurarna (Picasso igen) som kanske, kanske fungerar som mytologiska identifikationsobjekt, kan man, om man kan sin grekiska mytologi, se i labyrintformerna i förslagen till ett museum i Tokyo.

Skulpturerna är lika lite som byggnaderna fysiskt framställda av Le Corbusier själv. Han anlitade en snickare som omformade hans två dimensioner till tre. Man behöver inte vara upphovsmannafixerad, för skulpturerna som idé har ändå något. De är en sorts länkar mellan ett måleri som helt förvandlat duken till illusionslös yta och arkitekturens anpassning till människan. En skulptur befinner sig i samma rum som betraktaren, vilket ger denne en tydligare status som autonomt subjekt. På ett liknande sätt förhåller det sig med de bostadskomplex som ritades: människan är måttet. Vi är alla i samma rum.