Konst

Förföriska kulisser och konflikter i St Petersburg

Av: 

Fredrik Svensk

KONST

Manifesta 10 komplicerar bilden av Ryssland och Europa

Francis Alÿs skiss för ”Lada Kopeika Project” som visas på konstbiennalen i St Petersburg. Bilmodellen är full av symbolik för en publik från båda sidor järnridån, skriver Fredrik Svensk.
Francis Alÿs skiss för ”Lada Kopeika Project” som visas på konstbiennalen i St Petersburg. Bilmodellen är full av symbolik för en publik från båda sidor järnridån, skriver Fredrik Svensk.

Anledningen till att Manifesta 10 inte annonserat i stadsrummet sägs vara att det utlovade bidraget från Sankt Petersburg kom först i samband med vernissaget. Stämmer det? Någon info om utställningen finns ju inte ens på Eremitagets hemsida.

Konstkollektivet Chto Delat (Vad bör göras?) bojkottar årets Manifesta för att det hålls i det statliga Eremitaget i samband med dess 250-årsjubileum. Men varför har skylten No Future som pryder Jordi Colomers bil som kör runt i stan översatts med just ”Vad bör göras?”, Chernyshevsky & Lenins gamla fråga? Känns inte bojkotten uppgjord på förhand? På Manifesta 10 förefaller allt som händer som en potentiell konspiration och på gayklubben Blue Oyster ser allt ut som vanligt, men är det inte ovanligt spänt, teatralt liksom?

Nej, att helt undkomma en form av paranoid sensibilitet när man besöker Manifesta, den Europeiska biennalen för samtida konst, är omöjligt. Detta är Putins hemstad, detta är staden varifrån de nya antigay-lagarna kommer. Den barocka och nyklassicistiska arkitekturen och krogarna, vars enda mineralvatten kommer från Italien och Frankrike, skriker ut: Europa. Samtidigt stoltserar den tillfälliga huvudutställningen på Eremitaget med fantastiska kostymer från tsartiden. En förförisk kuliss till nyimperialistiska impulser från Kreml och ett allt mer distanserat förhållande till just Europa?

Manifesta startade på 1990-talet just efter kalla krigets slut, då liberala tänkare talade om historiens slut och mixen av parlamentarism och kapitalism betecknade den slutgiltiga lösningen. En av föreställningarna om samtidskonst är sprungen ur denna situation: att den utgör en kritisk reflektionsyta för nyliberalismens förmåga att förnya en eurocentrisk blick på världen. Manifesta som projekt betecknar alltså en europeisk fåfänga, som också varit dess styrka. Kanske kan vi säga att Manifesta varit del av den kritik som dominerat synen på konstens politiska kraft sedan 1989. Att i år bojkotta projektet kan å ena sidan ses som ett brott med denna enda vägens konstnärliga kritik. Å andra sidan kan det förstås som ett symboliskt bidrag till utställningen.

Förra Manifesta 9 i Genk gick i en materialistisk riktning, genom att fokusera på regionens kolindustri. Att utställningen nu äger rum på statliga Eremitaget, bland dess historiska samlingar, är dialektiskt intressant, särskilt som curator Kasper König har valt en intuitiv curatering snarare än en konceptuell. Ett Manifesta utan manifest.

Effekten av att presentera samtidskonst i Eremi-taget blir att det framstår som en av världens mest alienerande konstinstitutioner. I samma stund som den lokala kulturministern liknade Eremitaget vid en man och Manifesta vid en kvinna (”what a perfect match”) så var det inte först och främst heterosexismen i uttalandet som slog mig, utan hur just det manifestlösa i denna situation innebär ett slags total underkastelse av vad kulturministern skulle kalla manligt. Detta kan visserligen ses som en strategisk positionering, en självmarginalisering som möjliggör uttryck som inte nödvändigtvis talar herrens språk. Det är i alla fall en ingång till allt ifrån Klara Lidéns film där hon själv spelar en karaktär som medverkar i balettkompaniet Mariinskijs träning, till Wolfgang Tillmans fotografier av tv-skärmar som bara visar digitalt brus. Boris Mikhailovs fotoprojekt Theater of War från upproret i Kiev gestaltas också i en montageform som skiljer sig från fotojournalistikens.

Dramaturgiskt imponerar ett av de konstnärliga tilläggen till en interiör magnifikt omskapad av Rem Koolhaas i Eremitagets General Staff Building. Att här exempelvis gå från Thomas Hirschhorns sublima rivnings- fasad Abschlag till Erik van Lie-shouts presentation av nio veckors försök att förbättra situationen för katterna i Eremitagets källare är verkligen destabiliserande.

Och Francis Alÿs gör ett av sina absolut bästa verk med Kopeika Project. På Vinterpalatsets innergård står en Lada som krockat mot ett träd. I Eremitagets nyrenoverade personalbyggnad berättas i collage- och filmform historien om hur konstnären som ung försökte lämna sitt borgerliga liv i Belgien och åka till Leningrad, men resan misslyckades, bilen pajade. Nu har han låtit brorsan åka hela sträckan, och i utställningsrummet finns en doku-fiktiv gestaltning som berättar mer om historisk förändring sedan kalla kriget än det mesta jag läst. Sjukt bra verk, helt enkelt, som komplicerar begäret till en annan värld med hjälp av en bilmodell full av symbolik för en publik från båda sidor järnridån.

Medan König alltså själv har tagit hand om Eremitaget så har Joanna Warszas satt samman det publika programmet ute på stan. Här finns Slaves and Tatars uppträdande på Institutet för orientaliska manuskript, den del av vetenskapsakademin varifrån den ryska orientalismen härstammar som bland annat satt lagt grunden till förståelsen för Krim-halvön och frågan om vad som utgör det ryska.

Styrkan i montaget av Warszas program är att det komplicerar andra verk, som Deimantas Narkevicius liveinspelning av en kosack-kör som visar en annan sida av den Putin-stöttade folkgrupp som attackerade Pussy Riot häromsistens. I en lägenhetsutställning möter jag också en utställningsguide som visar sig vara dubbelagent. Utan att jag frågar ger hon mig nämligen hemliga instruktioner om hur jag tar mig till Chto Delats skola. Där jag möts av ett föredrag av redaktören för Art Leaks Gazette (art-leaks.org) och får höra att inte ens König fått lön sedan i mars.

Det publika programmet gör att Manifesta 10 sammantaget komplicerar den propagandatyngda bilden av Ryssland och Europa. Och i parallella utställningar som Observatorium av Stas Shuripa & Anya Titova gestaltas det psykologiska tillståndet i dagens Ryssland på ett delikat sätt. Lägger då Manifesta 10 till något till vad vi kallar samtidskonsten och dess ekonomiska och politiska implikationer? Knappast. Men konflikterna tydliggörs.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!