När konsten tar fram det som först inte syns

”Dirty evidence” på Bonniers konsthall bearbetar våra sinnens förmågor och gränser

Ulrika Stahre

helskärm

På Bonniers konsthall råder ett behagligt skymningsljus, lite av ett mysigt höstmörker om man är lagd åt det hållet. Jordanske Lawrence Abu Hamdans utställning är varsamt kurerad, verken är tänkta att samspela utan att störa varandra och ljussättningen har en stor del i helheten.

Dirty evidence bearbetar och uttrycker konstens och sinnenas möjligheter – och gränser. Mest fascinerande är hallens centrala rum som fyllts av objekt som skulle kunna låta men inte gör det. En popcornmaskin. En boxsäck. En vagn med metallbrickor. Den synestetiska besökaren upplever möjligen en kakofoni av dunsar, gnällande ljud av gummi som möter golv, slamrande, gnisslande, poppande.

Verket Earwitness inventory visas tillsammans med After SFX, en videoinstallation där korta texter rullar på en skärm, samtliga på temat vittnesmål och ljud, minnet av ljud eller missförstånd av ljud. Här berättas till exempel att det vanligaste sättet att ljudsätta knytnävsslag på film är genom att släppa en telefonkatalog till marken. Detta har fått oss alla att tro att det är så det låter, vilket förstås korrumperar vår förmåga att förstå vad vi hör.

Texten på skärmen, de många vittnesmålen kring hur något låtit eller inte låtit, spelar vackert, ja hypnotiskt, samman med alla objekten i dunklet. Sinnena både sätts i och ur spel, skärps samtidigt som medvetenheten om osäkerheten ökar.

Texten fortsätter under bilden.

helskärm

Dirty evidence är en sorts vittnesutställning, där konstens roll som skapare av en annan sorts bevis än de juridiska lyfts fram och det som är ”dirty” är förstås konstens rätt att just skapa. Ta fram det som inte syns, som kanske inte har spelat någon roll vid ett första ögonkast. Det som korsar över, som kan vara lite trasigt i kanten men som får oss att se på nya sätt.

Eller lyssna. Eller kanske själva viska. Verket Saydnaya (the missing 19db) formulerar med bland annat ljudvågor hur fångarna i det ökända Saydnaya-fängelset utanför Damaskus själva pratade tystare och tystare ju mer tystnaden åt sig in i deras psyken. Att begränsa en människas sinnesintryck är en effektiv tortyr. 

Ansluter till Saydnaya (the missing 19db) gör videoverket Walled Unwalled, där bland annat före detta fångar från Saydnaya intervjuats. Som det första verket en besökare möter sätter det tonen för utställningen: temat (sinnen, vittnesmål), arkitekturen (mörkt, intimt) och texten (flödande, infallsrik). Här är också en helt fysisk glasvägg medspelare i verket, en vägg som begränsar och delar av, stänger in.

I ”Walled Unwalled” rör sig Lawrence Abu Hamdan mellan olika avgränsade rum och berättar i rasande fart om olika rättsfall där väggen, muren, gränsen varit ett tema för juridisk tvist. Men också om fängelsernas ljuddesign, hur tryckvågor från tortyren i Saydnaya fortplantas i arkitekturen och upplevs som vibrationer i cellens väggar.

Vittnesmål och trovärdighet skruvas upp ganska rejält i de verk som rör inbördeskriget i Libanon, där Bassel Abi Chahine ser sig som en reinkarnerad ung soldat, död redan som tonåring. Abi Chahines minnen spelar stor roll i Shot twice (by the same bullet), ljuslådor med foton från då och nu, kompletterade med korta föreläsningar av en skuggfigur i bakgrunden.

Vad är minnen från krig? Kan tiden upphöra, vrida sig runt sig själv så att då blir nu och tvärtom? Ja, i verket är det fullt möjligt. Att känna sig in som en ung soldat mitt i kriget hjälper också till att lyfta sargade och begravda minnen av socialistiska miliser, av historia som glömts bort.

Dirty evidence är på det stora hela en utmanande utställning. Trots sin bedrägligt eleganta form kräver den inte bara total närvaro och koncentration, också fantasi. Och kanske är det så att Lawrence Abu Hamdan hittar en liten skåra, där konsten kan finnas i en värld utanför. Där den kan förändra vår perception och vår uppmärksamhet på ett sådant sätt så att den följer med ut från konsthallen.