Afrofuturism som utvidgas med techno
Sandra Mujinga och William Scott komplicerar och vidareutvecklar genren
Publicerad 2022-07-20
Jorge Luis Borges och Édouard Glissant tillhörde länge de mest citerade författarna i samtidskonsten. Men på senare år har också hyllan med Octavia Butlers afrofuturistiska böcker gapat tomma på konstbiblioteken.
Och 2018 fick genren globalt genomslag med blockbustern Black Panther av Ryan Cooglers.
På Malmö konsthall presenterade curatorn Elena Wolay förra året en av afrofuturismens mest kända företrädare, musikern Sun Ra (1914-1993).
Nu fortsätter konsthallen med separatutställningar av William Scott och Sandra Mujinga, två samtida konstnärer som tagit intryck och utvecklat denna kosmiska genre. Om än på väldigt olika sätt.
Om Sun Ra tog utgångspunkt i jazzen, så är det techno-musiken som ligger närmast Sandra Mujinga.
Hennes installation Closed Space, Open World är placerad mitt i konsthallens öppna planlösning. I en kritisk anda framstår installationsrummet först som mörkt och omslutande förstärkt av en technoinspirerad ljudbild, för att sedan synliggöra sin egen konstruktion. Tre stycken två och en halvmeter höga S-formade plåtskulpturer är placerade med ryggen mot varandra, med var sin projektor i gapet.
Likt eld sprutar dessa varelser datoranimerad film i var sin riktning. Fram träder ett uppbrutet och abstrakt rymdepos utan tydlig flyktpunkt, horisont eller destination. Skuggan av en muskelig superhjältefantom i dreads dyker upp i en projektion, för att snabbt försvinna ut i en annan.
Verket leker med olika parallella och korsande tids- och rumsuppfattningar, och undergräver därmed en självklar betraktarposition.
Det är som om att befinna sig i en ny typ av datorspelstillvaro utan att vare sig få spela själv eller känna till spelregler och mål. I ett ögonblick tänker jag att verket försöker komma åt och slå en kullerbytta rakt igenom den anti-svarta optik som reproduceras i datorspelsvärldens algoritmiska rasism.
I nästa stund känner jag suget efter högre volym, flygfärdig in i denna omslutande farkost till installation, för att se var den verkligen kan ta oss. På så vis pendlar Closed Space, Open World mellan ett formkritiskt experiment och en tillbakahållen utopi.
Runt om i konsthallen visas också William Scotts figurativa akrylmåleri, i amerikansk reklam och serietidningsestetik som för tankarna till 1950-talets rekordår i USA. Till skillnad från Mujinga är betraktarpositionen tydlig, och blandningen av perspektiv återfinns bara i motivval.
Här är det han själv, hans familj och det svarta kändis-USA som står i centrum för en lika utopisk som tryggsnäll porträttkonst. Själv återföds Scott exempelvis som 70-talsbasketens Billy the Kid, för att i nästa målning bli Afro Kid i Los Angeles Lakers sommaren 1973. Vad gäller stadsporträtt så är det främst hemstaden San Francisco som står i centrum.
Men i stället för att fokusera på de tragiska konsekvenserna av den enorma gentrifiering som kuststaden genomgått så uppfinner han den afrofuturistiska utopin Praise Frisco. Målningen är ett exempel på hur Scott jobbar med sin baptistiska bakgrund, för att skruva till sin egen framtidsversion av tillvaron. Kanske rör det sig om en ikonografi till en ny form av medborgarkyrka, i ett USA, bortom dess koloniala och anti-svarta historia?
Att visa William Scott och Sandra Mujinga som två parallella och sammankopplade separatutställningar uppmuntrar till jämförelser mellan två konstnärer med väldigt skilda bakgrund och sammanhang.
Mujinga är utbildad på Malmö konsthögskola och bor och verkar i Oslo och Berlin, medan Scott arbetat vid Creative Growth i Oakland sedan 1992 (en blandning av ateljékomplex och galleri, till stöd för självlärda konstnärer med funktionsvariationer).
Den kritiska styrkan med denna sammansättning är att Scotts beroende av efterkrigstidens framtidsoptimism och dess kristna förtecken förstärks av den högteknologiska skymningstillvaron som Mujinga ger sig i kast med.
Eftersom Scott leker med konventionerna från en populärkulturell industri före digitaliseringen, så funkar hans verk också väldigt bra som ”content” på sociala medier. Det vill säga genom de multinationella teknikjättar som inte sällan styrs från samma del av Kalifornien som Scott behandlar i ett verk som Praise Frisco.
I kontrast till detta tar Mujinga inte historiskt spjärn mot efterkrigstidens idealiserande representationskultur, utan mot något mer svårfångat i en digital reproduktionsålder. Hon behandlar en tillvaro som alltid redan tycks korsad av teknologiska maktapparater –vars profit bokstavligen bidragit till gentrifieringen av trakterna kring Scotts San Francisco.
Tillsammans visar Sandra Mujinga och William Scott inte bara på mångfalden i den afrofuturistiska traditionen. På Malmö konsthall kompliceras också dess villkor och självbild.
