Bästa formhistoriska utställning jag sett!

”Migrationer” på Röhsska imponerar och utmanar

Publicerad 2022-05-17

Objekten befrias på Röhsska. ”Under de senaste åren har också Röhsska seglat upp som ett av Sveriges mest angelägna förvaltare av den representationskritiska och subversiva ideologin” skriver Fredrik Svensk i sin recension av utställningen ”Migrationer”.

Mitt under finanskrisen 2008 stoppade Nationalmuseet Zandra Ahls film Nationalmuseum och jag som de själva beställt. Verket blev ett arbetsmiljöproblem. Ahl hade i dokumentären i Michael Moore-stil vänt sin representationskritiska blick mot museet självt och undersökt dess relation till formhistoria. I filmen framställs museets intendenter som världsfrånvända formalister. Överintendenten karaktäriseras som den som, i sin iver att reformera museet, bjuder in en konstnär som jobbar institutionskritiskt – i traditionen från Fred Wilsons verk Mining the museum (1992) – som får personalen att sjukskriva sig.

Sedan Zandra Ahls film har inte bara finanskrisen bytt skepnad. Formhistorieskrivningen på landets museer har gått ifrån en halvblind formalism till att bli representationskritisk och subversiv. Nu tillhör Zandra Ahls skildring av arbetsmiljöproblem sedan länge Röhsska museet samlingar, och detta i Sveriges enda renodlade formmuseum. Under de senaste åren har också Röhsska seglat upp som ett av Sveriges mest angelägna förvaltare av den representationskritiska och subversiva ideologin.


Med utställningen Migrationer tar Röhsska museet sig an sina egna samlingar på ett kritiskt sätt. I avsaknad av en egen forskningsavdelning på museet har intendenten Johan Deurell har tagit hjälp av två externa aktörer, dels Nederländska MacGuffin Magazine, dels konstnären Olof Marsja, för att göra ett verk som svarar på utställningsidén. Det vill säga att tänka objekten i Röhsskas samling som migranter, snarare än som representationer av ett visst sammanhang eller för en enskild upphovsperson.

Utställningens 200 föremål är inte sorterade efter ursprung utan efter materialitet och typologi. En kopernikansk bildväv från 1510-talet kan därmed samsas med Märta Måås-Fjetterströms och Henrik Kroghs Granskogen från 1911 i en serie textilier som behandlar bildens migration. Formerna från vinflaskor i tenn från tyskt 1700-tal möter formerna i svenska tobaksburkar i gjutjärn från 1800-talets Hällefors.


Objekten befrias från sina vanliga kategoriseringar i samlingen, sätts samman på nya sätt, och knyter an till deras resa till museet, och deras formers inflytande på andra objekt. Förhållningsättet känns igen som en fördjupad och museumsspecifik variant av MacGuffins stil och resultatet måste betraktas som extremt lyckat.

MacGuffin Magazine är en konceptuellt driven tidskrift som ägnar varje nummer åt enda pryl, så som skrivbordet, sängen och flaskan. Även om ordet migration i dag mest förknippas med människor på flykt, så är det talande att även migrationbegreppet enligt SAOL, började användas först inom 1800-talets naturvetenskap, så som i ”Orchidernes migration”.

MacGuffins grepp känns igen från överföringen av naturvetenskapliga metoder i konsthistorieskrivningen, hos exempelvis Aby Warburgs ikonografi. För Warburg liksom för utställningsmakarna på Röhsska är det avgörande för föreställningen om hur motiv och symboler färdas i tid och rum mellan och genom olika bildkulturer.

Om samarbetet med MacGuffin kan ses som ett svar på bristen på forskningsenhet på museet, så följer inbjudan av Olof Marsja den institutionstradition som i Sverige fick verkligt inflytande efter Zandra Ahl på Nationalmuseum.


Till skillnad från Wilsons och Ahls interventioner, består Marsjas Tänk om björnen är solen, och solen är björnen av en väggskulptur som framför allt svarar mot den redan kritiska och subversiva utställningsidén, snarare än på museets samling i sin helhet. Jäkligt imponerande, och utmanande, både för känsla och tanke.

Samarbetet mellan Röhsska indentent Johan Deurell och MacGuffin har gjort Migrationer till den bästa formhistoriska utställning jag faktiskt sett! Men just därför blir Marsjas verk också helt i synk med en dominerande utställningsideologi. Här finns ingen risk för arbetsmiljöproblem. Frågan är vad som blir nästa ideologiska paradigm för museal formhistorieskrivning. Kanske får vi svaret efter nästa ekonomiska kollaps?

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln