Underbart och gräsligt om markis de Sade

Uppdaterad 2015-03-26 | Publicerad 2014-12-02

Jenny Högström blir skräckblandat förtjust på jubileumsutställningen

Hans Bellmers docka.

Paris tycks bada i snusk just nu. Två utställningar visas med anledning av tvåhundraårsjubileet för markis de Sades död som inträffar just i dag – en monumental konsthistorisk exposé på Musée d’Orsay och den andra kretsande kring rullen med det tolv meter långa originalmanuskriptet till De 120 dagarna i Sodom från 1785 på Institut des Lettres et Manuscrits. Dessutom Beaubourg-utställningen om Duchamp och utställningen med Hokusai på Grand Palais, för att nu nämna några.

Och sannerligen inte mig emot; jag är idel öga!

Ändå är det med viss skepsis jag beger mig till den gamla tågstationen där Musée d’Orsay är beläget: reklamfilmen för utställningen där ett hav av unga, nakna, snygga kroppar vällustigt vältrar sig för att slutligen bilda bokstäverna SADE, har vääääldigt lite med markisen att göra – och mer med den gamla Kiviks marknad-principen att naket säljer.

I värsta fall har man tagit tillfället i akt att smälla upp så mycket spektakulära nakenstudier som möjligt.

Men det som istället drabbar mig när jag kliver in i den mörka labyrint som Sade-utställningen utgör, med sina tjocka lila mattor och dämpade ljud, som av hjärtslag när pendeltåget dunkar förbi i fjärran – är en mycket mer adekvat känsla: fasa.

På olika skärmar till höger och vänster avlöser klipp ur filmer som Pier Paolo Pasolinis Salò, Luis Buñuels Guldåldern och Michael Powells Peeping Tom varandra. Kopplingarna till markisens liv, tanke och verk är såväl bokstavliga som associativa, tematiska och formella, något som är genomgående för utställningen i sin helhet.

Sades influenser över litteraturen är tämligen väldokumenterade – men hur ser det egentligen ut med konsten? Vad gjorde Sades (inifrån fängelset framfabulerade) skildringar av gränsöverskridande kroppar för förståelsen och representationen av dessa kroppar? Vad gjorde hans avlägsnande av religion, moral, dygd och civilisation i sina skildringar av människan med bilderna av denna människa? Vad gjorde hans benämnande av det onämnbara med vårt tänkande? Hur, kort sagt, kan man se konst genom Sade?

Detta är frågor som Orsay, med Sade-experten Annie Le Brun i spetsen som utställningens kurator, har velat lyfta fram.

Själv menade den ökände libertinen som fått ge namn åt sadismen – och på kuppen reducerats till en representant för en viss typ av sexuell praktik, och oskadliggjorts såväl politiskt som filosofiskt – att han bara blottlade det redan befintliga.

”Grymheten är ingenting annat än den mänskliga kraft som civilisationen ännu inte fördärvat”, lyder ett av de många Sadecitat som flankerar och kommenterar konstverken.

Och vilka konstverk sedan! Här vacklar jag från uppenbarelse till uppenbarelse: Rodins pornografiska akvareller! Le supplice chinois som Bataille kontemplerar i L’Érotisme! Bellmers docka! Marcel Duchamps gravt suggestiva Feuille de vigne femelle; idel kära vänner.

Och när jag kommer fram till Paysage anthropomorphe, den träpannå som André Masson målade 1955 till sin svärfar Jacques Lacan för att maskera Courbets fabulösa fittmålning L’Origine du monde från 1866, då svindlar det rejält för en stackars gammal perverterad frankofil. Ja, faktum är att det enda verk som bokstavligen lyser med sin frånvaro – är just denna fina lilla tavla av Courbet, som dessutom finns på Orsay. 

Utställningen är uppdelad i teman som perspektivförskjutning, begär, ateism och överträdelse – och konstverken vackert grupperade kring gemensamma motiv och former; det är mytologiska scener, slagfält, orgier, kön och kroppar i olika fantasifulla konstellationer, det är markisens runkdagbok (å, om jag ändå kunnat tyda hans kråkor) och omslagen till olika upplagor av hans böcker. Det är utopier, det är skämtbilder, det är blodigt allvar.

Och därmed varvas monumentala målningar av massakrer med anonyma fotografier av avrättningar, Sangallos målning av Judith och Holofernes från 1516 med Alfred Kubins Das Slachtfest från 1904, Jean-Jacques Lequeues målning av kvinnokönet som en krater från slutet av 1700-talet med 26 anonyma porrbilder där bland annat en kvast och en flaska förekommer, och så vidare. Ingres, Degas, Picasso, Delacroix, Cranach, Dora Maar, Unica Zürn, Francis Bacon.

Kombinationen och kompositionen är överlag väldigt lyckad. Och i Annie Le Bruns utställningskatalog får den hugade läsaren all den fördjupning hen behöver.

Inför ett rum varnas den känslige besökaren dock lite extra – men jag kan ärligt talat inte säga vad som skulle göra just dessa verk mer anstötliga än alla de andra.

I ett bokstavligt tillstånd av skräckblandad förtjusning drunknar jag här i det underbara, det oerhörda och det gräsliga.

Utställningstiteln hittar vi i markisens De 120 dagarna i Sodom: ”Det finns bara två eller tre brott att begå i världen, och när de är begångna så är saken klar” utbrister Curval. ”Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde angripa solen, ta den från universum eller använda mig av den för att sätta eld på världen?”

Trots – eller tack vare – att markisen satt inspärrad i nästan halva sitt liv, var det kanske ändå just detta som han lyckades göra.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln