Vid historiens slut

Fredrik Svensk

Måleri i en fri blandning av genrer, tekniker och motiv

Sett på avstånd har det alltid verkat som om det i Finland odlas en alldeles särskild relation till måleriet. På 1990-talet minns jag hur många i svenskt konstliv med förkärlek för konceptkonst, i närmast exotiska termer talade om Finland som landet där postmodernismen ännu inte fått fäste.

I dag frågar sig många om själva föreställningen om en modernism i själva verket döljer mer än vad den synliggör. När vi betraktar både 1900-talets och samtidens konst har termen postmodernism blivit så ovanlig, att den snart är trendig.

Likväl kan jag inte sudda ut den där ”svenska” historien om Finlands konstliv när jag kommer in i Hannaleena ­Heiskas stora separatutställning på Göteborgs konstmuseum.

För här har vi just ett samtida måleri i meningen att Heiska fritt blandar olika genrer, tekniker och motiv, som om hon närmast målade vid historiens slut. För 20 år sedan hade utställningen kallats just postmodern i sitt sätt att bära hela västvärldens konsthistoria i sin hand, inklusive den del som lätt och ledigt blandar det som en gång delades upp i fin- och fulkultur.

Utställningen är hängd i ett enda stort gallerirum. På tre av väggarna presenteras olika serier målningar. Men det första en möter är en enda airbrushad väggmålning av en stort svart insekt. Den som vill kommer att se dödskallar i djurets kropp. Men effekten här är snarare den man får av folk i kläder från livsstilsbutiken, än ett försök att hantera vår tids stora globala hot.

Det är inte i det verkligt skrämmande mörka som Heiska har sina kvaliteter. Snarare framstår hennes konst som ett svar på en värld där alla möjliga intressen förvandlats till urvattnade caffelattekonventioner. Detta är den huvudsakliga effekten av serien Bladerunner. Av de många förvrängda motiven från den ikoniska filmen med samma namn är det vanligaste ett ungt ledset kvinnoporträtt, vars ansiktsformer smälter samman med målningens yta.

Den unga kvinnans smink blandas samman med tårar, och plötsligt blir det svårt att urskilja om det är måleriet som gråter eller motivet. I denna serie återkommer också den motivvärld som Heiska är mest känd för: de märkvärdiga bilder där mänskliga kroppar blandas med andra djurs och påhittade väsen i en alldeles egen sagovärld.

Vad gör då en målare efter detta? Heiska har lämnat måleriet på MDF-skivor till förmån för ett tecknande i kol. Bilderna presenteras längst ner i utställningen. Papperen är grovhugget uppsatta med silvertejp. Serien heter Observatorium, och består av arkitektoniskt märkliga observatorier med stängda fönster, i ett mörkt landskap. Kanske krävs det i dag rum som dessa för att den mänskliga föreställningsförmågan verkligen ska vitaliseras. Det behöver vi alla, också detta neo­postmoderna måleri.