Konsten att forska – gräv där du står

”Experimentalfältet” är lätt att uppfatta och uppskatta

Uppdaterad 2021-03-15 | Publicerad 2021-03-13

Signe Johannessons ”Posthumous dialogue” (2020) och ”Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap. Utsträckning #2” (2020) av Åsa Elzén och Malin Arnell.

Den konstnärliga forskningen har upplevt en berg och dalbana på senare år, entusiasmen och forskningspengarna har rullat in, men sakta förbytts i en märklig panik. Bogdan Szybers avhandling, som så att säga testade systemet, underkändes och från Universitetskanslersämbetets sida talas det om bristande forskningskompetens på Stockholms konstnärliga högskola. Det är som om kostymen syddes innan det fanns någon som skulle bära den.

Samtidigt höjdes också röster i debatten kring Vita havet på Konstfack, som talade om att det är akademiseringens fel att konsthögskolorna härjas av den så fruktade ”identitetspolitiken” (läs: kampen för utrymme). Låt studenterna lära sig de praktiska grunderna i stället för att analysera sitt eget arbete!


På den universitetsknutna Accelerator bedrivs konstnärlig forskning på ett annorlunda vis. Här är forskning och konstnärlig praktik sammantvinnat, kunskaper från vitt skilda ämnesområden inkorporerat och manifesterat i konstnärlig form. Det är inte ”konstnärlig forskning” i den vanliga betydelsen, men ett samarbete mellan forskningsvärld och konst. Till skillnad från den stundom rätt inåtvända akademiseringen av konsten, är detta i linje med universitetets tredje uppgift – att sprida sina rön.

Den nu pågående utställningen Experimentalfältet blir den första riktigt stora utställningen på Accelerator, som också gräver där den står. Själva Experimentalfältet anlades i nuvarande universitetsområdet 1816, och inledde den forskning som skulle leda till kraftig förändring och modernisering av jord- och skogsbruk. Ingenjörernas guldålder inleddes här, långt innan någon ens hade varit i närheten av tankar om rovdrift och miljöförstöring.

Kungl. Lantbruksakademiens Experimentalfält år 1868, litografi efter teckning av J.F. Meyer (detalj). Tillhör Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens arkiv.

Arvet från Experimentalfältet kan man säga att vi fortfarande lever i, en sorts effektivitetens paradigm. Accelerators plats på fältet är också experimentellt, men i denna utställning mot nya paradigm: hållbarhet, kommunikation, försök att överbrygga stad- och landkonflikten.

Utställningen består av ett fåtal verk, där Signe Johannessons altarlika installation, byggd av avgjutningar av ben från tama djur och annat symboliskt laddat material, sticker ut. Inspirerad av arkeologiska fynd av artöverskridande karaktär har konstnären skapat ett mystiskt rum, kanske för ritual. Posthumous dialogue är drabbande. Den film av Johannesson som visas i utställningen, Puppy play, arbetar också med människans och djurens relationer – ofta närmare än vi vant oss vid att tro.


”Experimentalfältet” tar ett grepp på Fogelstad-gruppens visioner om ett jämlikt och rättvist jordbruk, genom Åsa Elzéns Varför gör man saker då man kunde låta bli? – Ett försök, ett gränsland, och skogens möjligheter och spår undersöks i hennes och Malin Arnells pågående projekt Skogen kallar, som rymmer flera delar långt utanför konsthallens väggar.

Andrea Zittel ”A-Z Wagon Station Customized by Jennifer Nocon” (2003). Samling Magasin III Museum for Contemporary Art.

Arnell och Elzén arrenderar en bit skog av Fogelstad säteri de närmaste 50 åren, skog som nu är ett konstverk i väntan på återkommande aktivisering av olika slag. Ett sätt att förhålla sig till och med naturen som ligger lite i linje med Andrea Zittels i tid utsträckta projekt i Mojaveöknen i Kalifornien. Byggnader och verksamhet, livets gång, är försiktig, anspråkslös och ett sätt att förena konstnärligt uttryck med nödvändigheten.


När Experimentalfältets historia (som också visas i en historisk avdelning) och dess nutida bearbetning har beskådats, kan besökaren bjudas in till ett samtal med ett byalag i performancekompaniet O:s regi. Hur flyktiga våra samtal än är har coronapandemin lärt oss att de också är vår klangbotten, våra ankare i världen. Det ska bli spännande att se vad som kommer ut av projektet.

Ett projekt som däremot har ett tydligt, lika ödesmättat som hoppingivande slut är Kultivators Humusfakulteten – en kompost som med flitiga maskars hjälp förvandlar diverse avfall från konsthallen till jord, frampå vårkanten. Jord som kan återgå till det experimentalfält som var upprinnelsen till hela historien. Cirkeln sluts, samtalet med platsen görs på platsens villkor.

Experimentalfältet är en ambitiös och ganska informationstung utställning. Men det finns en logik i hur konstprojekten krokar i varandra som är lätt att uppfatta och uppskatta. Intressanta utställningar kan man vilja besöka flera gånger och detta är en sådan.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.