Sverige – landet som slutat vara lagom
Ulrika Stahre ser den nya Modernautställningen
Publicerad 2018-10-28
”Där. Där går gränsen.” I Knutte Westers film Här är gränsen stegar den lille papperslöse pojken omkring i ett öppet ruralt landskap, pekar bortåt korsningen som är så långt bort han får gå. Här går gränsen. Årets upplaga av Modernautställningen är den fjärde, och kanske den mest kontroversiella, att döma av den kritik som hittills publicerats.
Gränsen verkar gå ungefär där konst blir övertydlig, om jag förstått rätt. Dock är övertydliga verk inte utställningens signum, utan spretig bredd. Politiskt korrekt? Absolut, men hyfsat intressant om man tänker förbi utslitna etiketter.
Modernautställningens ursprungliga idé är att genomlysa den svenska konstscenen. Det har i stort sett betytt att plocka in de tongivande konstnärerna och de tongivande verken, sätta sitt blöta finger i luften och bejaka trender – men det verkar inte ha varit curatorerna Joa Ljungberg och Santiago Mostyns arbetssätt. I stället för att betona svensk konst i dag, betonas Sverige som subjekt för konstens blick och arbete. Ett Sverige vars gränser är både tydliga och otydliga – de kan gå där borta vid närmaste korsning, eller någonstans där Sápmi möter Ryssland.
Åren som gått sedan första upplagan 2006 har förändrat idén om den svenska, om Sverige. Landet lagom luftade sin rasism, finanskrisen förstärkte som andra kriser en nedåtgående rörelse. I somras brann skogen, igen. En del politiskt och samhälleligt elände för att uttrycka sig milt. Detta är givetvis synligt på utställningen, konstnärligt bearbetat.
På golvet, ofta i skydd av närmaste vägg, ligger Éva Mags stora kroppslika dockor, traumatiserade. De uttrycker en smärta som inte bara är somatisk. Tvärs över utställningen bildar de par med Anna Uddenbergs fusioner av maskin och kropp, kraftfulla också de, rent hallucinatioriskt syr de samman det frånstötande, det funktionella och det icke-funktionella, det sensuella, det förtryckande.
Samtalet som pågår mellan dessa verk är inte de enda. Historiska analyser i form av film, som Kalle Brolins Jag är Skåne, en elegant friläggning av hur kol och socker hänger samman i ett samhällsbygge, eller i måleri; Anders Sunnas passionerade svit målningar som behandlar konflikten mellan samebyn och svenska staten. Naturen, historien, kroppen och spaningen efter ett nytt sätt att leva – så kan utställningens tematik sammanfattas.
Det som djupast ristar sig in är Muhammad Alis stora svit teckningar från Damaskus – deformerat, smärtfyllt – och Britta Marakatt-Labbas i det lilla formatet monumentala Händelser i tid, som förenar massakern på Utøya och gamla nazistämplade vetesäckar med det långsamma broderandet.
Med framtiden bakom oss syftar på aymaras (en språk- och folkgrupp i Anderna) tidsuppfattning som så att säga är baklänges. Framtiden finns bakom ryggen, det förflutna greppas framåt. Den bilden finns lite varstans även här – livet kan jämföras med att ro om man så vill. Idéer om att både individer och samhällen måste förstå sin historia för att kunna förstå nuet och framtiden är gängse, och jag är inte helt säker på att just denna utställning egentligen borrar så mycket djupare än andra. Men borrandet är engagerat, och engagerande – för den som vill.
