Kiruna rivs – och förlorar en del av sin själ

Utställningen om flytten är delvis ett sorgearbete

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:
Ingenjörsvillan, byggd 1900, flyttades 2017.
Foto: Jessica Nildén
Ingenjörsvillan, byggd 1900, flyttades 2017.

En enda gång har jag besökt det gamla stadshuset i Kiruna, Artur von Schmalensees byggnad från 1963, en stram tegelbyggnad med både klassiska och modernistiska drag – kallad ”igloo” av arkitekten själv på grund av det öppna rummet och den låga entrén. Detta första och enda intryck har räckt för att sörja det faktum att byggnaden revs förra året trots att den var byggnadsminnesmärkt.

Kirunas gamla stadshus var nämligen en rakt igenom demokratisk, öppen byggnad. Den användes till allt från konstutställningar till strejkmöten. Dess interiör var sällsamt varsam, sympatisk. När de första diskussionerna tog fart om en flytt av hela Kiruna stad på grund av gruvans utbredning, sågs det som en självklarhet att de flesta byggnaderna, särskilt märkesbyggnader som stadshuset och kyrkan, skulle bevaras och flyttas.

Foto: ERIK LEFVANDER
Kirunas gamla stadshus, byggt 1963 och minnesmärkt, revs förra året.

Så blev det inte. Det är i själva verket ingen ”flytt” av Kiruna som pågår, utan en rivning och en nybyggnation.

De byggnader som trots allt flyttas, äldre trähus och förstås kyrkan, pekar på en sorts Skansenfiering av stadens historia. I Kiruna har funnits intressant modernistisk arkitektur, men den delen av stadens historia raderas och i stället blir nya Kiruna en mix av äldre och sprillans nytt. Självklart går det att hävda ekonomiska skäl men valet av byggnader förstärker idén om en stad i periferin som omodern och irrelevant. 


På Arkdes har nu utställningen Kiruna forever öppnat, som tillsammans med en matig katalog strävar mot att förstå Kiruna som stad – dess arkitektur, sociala och ekonomiska sammanhang, dess roll som urban kraft i Norrbotten. Samtidigt är utställningen ett sorgearbete. Titeln, med sitt ”forever” (lånat från den arkitektbyrå, White, vars projekt ”Kiruna 4-ever” håvade in uppdraget att gestalta den nya staden) signalerar både desperation och motvillig framåtanda.

Foto: Gregor Kallina
LKAB:s gruva ruvar över Kiruna.

Men vems är framåtandan? Kiruna byggdes som en gruvstad, räknar sin födelse till år 1900 och på något sätt är det förstås rimligt att gruvan, driven av statligt ägda LKAB, fortsatt kan diktera villkoren för staden. 

Alternativet, att dra ner på gruvdriften, är orealistiskt och enligt olika undersökningar inte heller vad Kirunaborna vill. Men i reaktionerna på flytten/rivningen tycker jag mig se ungefär samma fenomen som när gymnasister hånades för att de inte fick festa in sin student: Det måste vara tillåtet att sörja.


Det fanns en tid när kollektiva protester sågs som hälsotecken i ett samhälle. 

När Kirunas 22 000 invånare så småningom måste lämna sina hem och flytta till en plats nordost om den nuvarande staden finns massor av frågetecken: kommer den nya hyran bli oskäligt nybyggnadshög? Kommer det vara någon mening att bo kvar i en stad som är en ny stad? Det nya Kiruna har en helt annan stadsbild, en platt plats utan utsikt.


Nå, utställningen Kiruna forever blandar och ger. Fem stationer målar stadens sammanhang där både arvet, osäkerheten och det specifikt arktiska dominerar tillsammans med ett förtydligande av att Kiruna, eller Giron, ligger i Sápmi. Verk av såväl Britta Marakatt-Labba som Outi Pieski tar plats, och plåstrar kanske om de sår som uppstod när det nya stadshuset invigdes 2018 utan synlig samisk kultur.

Det finns med andra ord en hel del som haltar när Kiruna rivs och återuppstår. Kiruna forever granskar från många håll och gör det med den äran, även om åtminstone jag har svårt för den krock som uppstår mellan en estetiskt inriktad utställning och en som vill förmedla information. På något sätt blir de konstverk som deltar reducerade till informationsbärare, alternativt ”undersökningar”, vilket de inte så ofta är.


De delar av det gamla stadshuset som byggts upp i utställningens fond räddar hela utställningen som just utställning. Här finns en koncentration av stadens politiska och kulturella historia; dokumentation av Picassoutställningen 1965, foton från byggnaden innan den revs och Ingela Johanssons konstnärliga projekt om gruvstrejken 1969–1970, Bror Marklunds skiss till klockstapeln.

En ung stad förvandlas till en ännu yngre. Man får hoppas på forever.

Laddar ...
Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.