... och aldrig möts de

En sopborste som åker runt i ett spår och oavbrutet höjer och sänker sig, en flock av halv(hel?)gamla datorer som svävar likt fåglar, några videoprojektioner, en och annan robot. Den tredje upplagan av Electrohype visas liksom den förra på Malmö konsthall och uppvisar en säregen blandning av maskinkult och poesi, sociala studier och visualitet bortom pixlarnas monotoni.

Att det är tekniken som är kittet för hela projektet Electrohype syns mest i de beskrivande texter som beledsagar varje verk. Här är det inte de möjliga tolkningarna eller konstnärernas bakgrund som betonas, utan tillkomsten, den tekniska processen. Ibland mycket klargörande, sällan så trist som det låter. Electrohype är så brett i sitt uttryck att tekniken nästan glöms bort.

Den brittiske konstnären Alan Curralls video Word Processing kan först verka som en bagatell: vi ser en människa tilltala ett chip, ge instruktioner. Rösten är både bedjande och pedagogiskt överlägsen. En röst som inte vet vem den tilltalar, vilket ju inte är så konstigt. Människans relation till datorn och tekniken sammanfattas stiligt, i närbild, och utställningen har fått sin stämgaffel i rörelse.

Teknik möter mänsklighet om och om igen, när Mogens Jacobsen förvandlar en sång av den danske invandrarministern Bertel Haarders till små hjärtan, via elektroder fästa vid snabbt skrumpnande potatisar, eller när koreanske Yunchul Kim låter trafiken på internet omformas till vågor, i datorrätt svart och vitt men med en poetisk känsla i rörelserna som blir riktigt gripande.

Spåren i utställningen är alltså både klart politiska och mer allmänt socialt inriktade. Ett av de visuellt mer attraktiva verken är videon La Plaza av colombianska Tania Ruz Gutiérrez, där människor i olika åldrar och storlekar rör sig över en bildyta, statiska, oberörbara. De går varken över ett fiktivt torg eller över ett reellt, de är alla inkorporerade av det bestämt kalkylerade. Människorna möts aldrig, stannar aldrig. Kan tyckas som en plattityd men verket har en rytm som motsäger en för enkel tolkning - en trygghet kan man kalla det, eller förtröstan.

Nitton konstnärer och grupper ställer ut, och till dessa kommer den lilla grupp av "digitala pionjärer" som får visa varsitt verk på en liten väggyta. Här handlar det om datorgrafik tillkommen på 60- och 70-talen, en samtidskonsthistoria som har lyfts fram de senaste åren (inte minst på Sture Johannessons utställning på Lunds konsthall i våras) och som är fascinerande främst för sin doft av öppenhet, av fria möjligheter i nya medier.

En konkretion av en abstrakt teknik blir det intressanta hos pionjärerna, medan teknik även i social bemärkelse blir det i verket Ljudmur av Maia Urstad. Här staplas radioapparaterna, gamla som nästan nya, och fås att ljuda i intrikata mönster. De är både kulturhistoria och miljöproblem, deras allt kortare livslängd - både design- och funktionsmässigt - förvandlar dem blixtsnabbt från attraktiva konsumtionsvaror till farliga sopor. Men här får de fortfarande låta, solidariskt - alla har de en funktion, får utsäga ett memento.

T o m 23 jan

Konst

Ulrika Stahre