Mänskliga maskiners meningslösa stund

Fredrik Svensk

Bruce Naumanns tekniska verk andas desperation

Bruce Naumans inflytande över samtidskonsten går knappast att överskatta. Han tillhör en generation vita amerikanska män, födda på 1940-talet som kommit att kanoniseras av tidskrifter som October och ArtForum. Män som snarare än att uttrycka sig själva försöker undersöka vad människan med stort M blir i ett allt mer teknologiserat samhälle. Nu visas han i Sverige i större format för första gången sedan Magasin 3-utställningen 1996, på Göteborgs konstmuseum.

Utställningen är dramaturgiskt briljant curerad av museets intendent Johan Sjöström och inbegriper 14 verk från slutet av 1960-talet fram till 2011. I stället för en kronologisk uppbyggnad är de tre utställningsrummen organiserade kring olika grader av intensitet, komplexitet och igenkännbarhet.

Den börjar enkelt med ett par klassiska neonverk: Life Death/Knows Doesn’t Know (1983) samt Double Poke in the Eye 2 (1985). Dessa blinkande animationer känns lätt igen från de flesta sammanfattningar av efterkrigstidens konst. Ändå är det något helt annat att uppleva dem i sin verkliga materialitet. Det brukar sägas att måleriet förändrades av fotografin och dess relation till livet och döden. Men det gäller än mer den konst som förknippas med konstens utvidgade fält, som Naumans konceptuella praktik förknippats med. Ljudet som uppstår när neonrören stängs av och på låter dessutom som kamerablixtar. Det är som om verket själv vill påminna oss om att detta också är fotografi, i meningen ljusskrift.

Videoinstallationen Beschriebene kombination (2011) gestaltar två händer, koreo­graferade av ett ljudspår som simultant beskriver vad händerna gör. Men det kan lika gärna läsas som om händerna regisserar ljudspåret. Denna ambivalenta parallellitet främmandegör frågan om språkets och kroppens maktrelation i ett postdigitalt kontrollsamhälle: hur hänger våra organ och sinnen egentligen samman i dag?

Dilemmat är dock att installationen endast bekräftar den dominerande bilden av denna nya ordning, där ordergivningen genom den mänskliga rösten övertagits av ett kontinuerligt försök att modulera språk och kropp samtidigt. Häri ligger också det generella problemet med Naumans konst som kritiskt projekt: det känns självbekräftande och förutsägbart.

Detta dilemma finns redan i videoverket Pinchneck från 1968, där konstnären utnyttjar videokameran för att utforska plasticiteten i huden på ansikte och hals. Ett tidigt exempel på den form av ”självmontering” i realtid som var möjlig tack vare videoteknologin, till skillnad från filmen (som ju måste framkallas).

Kanske skulle vi till och med kunna hävda att denna form av självexamination uppfinner den specifika föreställningen om realtid, kroppslighet och subjektivitet som kommit att bli dominerande i vår smartphone-filmande-tillvaro som kapats av ett allt mer kabeltv-liknande interweb 2.0?

Utställningen avslutas med den monumentala videoinstallationen Anthro/Socio (rind spinning) (1992). På väggar projiceras ett vitt skalligt snurrande manshuvud skrikande en repetitiv ramsa: ”help me/ heal me/ feed me / eat me / anthropology …” Samma snurrande skalle återkommer i fyra monitorer, vissa av dem upp och nervända.

Detta är utställningsdramaturgins logiska slutpunkt. En intensifierad illustration av människan som en maskin bland andra reproduktionsmaskiner. Slutet gott och allting meningslöst. Och ändå så desperat.

helskärm