Kass utställning – men maxad av bra konst
Idealistisk oklarhet präglar Göteborgs konsthalls blick på mellankrigstiden
Publicerad 2022-02-19
I Stockholm har just två intressanta projekt med utgångspunkt i mellankrigstiden avslutats. Dels utställningen En omsorgsfull strejk* på Mint som utgick från Ruben Nilsons målning Arbetarrörelsens historia. Och dels det kritiska montageprojektet Folkfronternas estetik som aktualiserade 30-talets folkfronter.
Konstmuseet, Konsthallen och Hasselblad Center på Götaplatsen i Göteborg har i samband med stadens 400-årsjubileum genomfört en ovanlig samkörning med ett annat fokus just på mellankrigstiden. Tänkvärt, inte minst för att Götaplatsens konstinstitutioner är resultatet av 300-årsfirandet med Jubileumsutställningen 1923.
Medan Hasselblads utställning var en generisk och spretig historia om fotografins roll i några mellankrigstidsfenomen gav sig Konstmuseet på den figurativa sakligheten i en epok som annars är förknippad med avantgardistiska gränsöverskridanden och abstraktion.
På Göteborgs konsthall står nu åtta arkivbaserade konstnärskap i fokus. Men det betyder inte – vilket ofta är fallet – att verken har en museal och informationstyngd form. Snarare kännetecknas de av ett snabbfotat och omsorgsfullt berättande om tunga frågor.
Santiago Mostyns verk, 18 photographs by P.G. Downes och Every good wish uppmärksammar två olika reaktioner på 30-talets kriser. Det förra utgår från läraren P.G. Downes dokumentation från sin upptäcktsresa bland urfolk i Kanada när Nazityskland invaderar Polen.
Resultatet är ett poetiskt montage om motsägelser och samband mellan ett konstnärligt uttryck, solidariteten med urfolk och fördömandet av Tredje riket.
I Every good wish har Mostyn bytt ut fotografins magi mot en uppförstorad kopia i neon av Paul Robesons autograf från ett besök i Sverige och ett datorsimulerat ljudspår av Robesons röst. Artisten och socialisten Robesons närvaro förmedlas här genom former som lika mycket förknippas med fake news som med nostalgi inför 1900-talets stjärnor. Ett verk som bokstavligen gör bruk av den nyaste teknologin i konfrontationen med historiens gränsdragningar.
Katarina Pirak Sikku har i det nya verket Här är vårt svar. Vi är fortfarande kvar – en respons på albumet Till minne av en rasbiologisk exp bland Gellivare lappar 1925 Martin Nilsson – överskridit gränsen mot det förflutna genom att ge ett samtida svar på en dokumentation från en forskningsresa i rasbiologins tjänst. Om materialet som Pirak Sikku använder är ett montage av ett rasbiologiskt projekt sanktionerat av staten, utgör hennes verk ett ”motmontage”, genomfört tillsammans med släktingar till ”Gellivare lapparna”. Ett exempel på hur samtidskonstens institution utnyttjas för att vrida den representationsordning ur led som tillhör rasismen, snarare än att kräva erkännande.
Mig veterligen hade samerna inget revolutionärt propagandakontor på Östermalm under 20-talet. Det hade dock Indiens antikoloniala rörelse, drivet av Virendranath Chattopadhyaya som inte fick komma tillbaka till Sverige efter en resa i Tyskland. Detta uppmärksammades av Otto Berglund, kommunisten, journalisten och senare sosse och grundare av HSB, i en serie artiklar som ligger till grund för Hanni Kamalys nya essäfilm Passagains.
Utan att hemfalla åt konspiration öppnar Kamalys verk upp intrikata samband mellan vår tid och det svenska skyddet av tyska fascister under regeringen Branting, rasbiologins register och oviljan att stödja kampen mot Storbritanniens regim i Indien.
Baserat på rättegångshandlingar från böglivet i mellankrigstidens Göteborg har Conny Karlsson Lundgren skapat den performativa stiliserade enaktaren Vi känner böjelse för smekningar av män (Göteborgsaffären). Särskilt starkt är hur verket förmedlar njutningens ambivalenta relation till lagen och juridikens språk, när rättsväsendet plötsligt kan använda självtagna nakenfotografier emot en.
Utöver detta presenteras enskilt vackra och utmanande verk av Emanuel Cederqvist, Kristina Müntzing, Tomas Lundgren och Lina Selander där just mellankrigsfotografi spelar en central roll.
Men som grupputställningsmakande lider Med nya ögon av samma distanserade och idealistiska oklarhet som kännetecknade syskonutställningen på Hasselblad. Det är som om en förment neutral syn på världen från världsutställningarna bytts ut mot en lika falskt intresselös relation till mellankrigstiden: ett ideologiskt avstånd upprättas mellan oss och mellankrigstiden som inte görs bruk av kritiskt. Helt enkelt ett klassiskt exempel på hur en grupputställning både kan vara undermålig och ändå maxad av bra konst.
