Jag, jag, jag

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-26

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser en fin blandning självporträtt

Ansiktet är en igenkänningspunkt, ett sigill för identiteten. Öga, öga, näsa, mun; hur de sitter i förhållande till varandra, deras former – unika hos varje individ. Samtidigt går det inte att fixera i ett avtryck. Ansiktet är levande som ett vatten över vilket skyarna drar fram, dess närmast monstruösa rörlighet har fascinerat konstnärer i alla tider. Varje porträtt är en iscensättning, ett urval från perceptionens kaotiska mångfald, fyllt av värderingar och ställningstaganden.

När konstnären riktar blicken mot sig själv gör hon det genom en spegel. Det går inte att ställa sig utanför sig själv, se sig på håll. Självporträttets spännvidd, från skrupelfritt utforskande till narcissistiskt tillbedjande, har gjort det till en produktiv genre historiskt. I dag, när identiteten blivit både förhandlingsbar och performativ, utgör iscensättningar av det egna jaget närmast en huvudfåra inom samtidskonsten.

På Mjellby konstmuseum utanför Halmstad pågår just nu en känsligt sammansatt utställning av svenska självporträtt från 1875 till i dag. Så olika konstnärer som Siri Derkert, Carl-Erik Hammarén och Charlotte Gyllenhammar samsas i en delikat och fyndig hängning som öppnar för myriader av korrespondenser, såväl bryskt övertydliga som intrikata.

Mötet mellan Goran Hassanpours ironiska video om sig själv som världsmästare i konst från 2004 och Anders Zorns självporträtt i daladräkt från 1906 är ett snilledrag. ”Invandrarkillen” som kommit in på Konsthögskolan och den gamla nationalikonen omfamnar varandra i besvärjandet av genikultens ikonografi. Tuppiga. ”Man kan få brudar också …” som Hassanpour lakoniskt konstaterar. Ytligt sett motsatser, men brottandes med samma kultur­elitistiska värdeskalor, i längtan efter den helande respekten.

Det är med renässansen konstnärsgeniet föds och personligheten blir en vara på marknaden, självframställningen en del av produktionsprocessen. Som reklam, som pep talk, som ett sätt att ­legitimera sin position i världen. Utställningen i Mjellby tar fasta på hur konstnärerna står i dialog med sin tids värderingar. Mängden strategier för att gå förbi den rådande ordningen, exempelvis rollerna Dandyn och Den Nya Kvinnan, visar på konstens förmåga att skapa autonoma världar där könsstereotyper kan överskridas.

Man fascineras över integriteten hos tidiga kvinnor som Mina Carlson-Bredberg och Ellen Trotzig och gläds över utvecklingen mot en mer heterogen konstscen. Tänkvärd är kontrasten mellan Sigrid Hjerténs melankoliska målning av sig själv – styltigt uppklädd med sonen Iván i ateljén – och Catti Brandelius explosiva musikvideo, där hon dansar med sin nakne lille pojke i pälsmössa hemma i vardagsrummet.

Det här sättet att blanda äldre konst med samtidens är jag mycket förtjust i. Kontinuitet och skillnad bryts mot vartannat och blir ett pedagogiskt redskap som väcker självreflektion hos besökaren, får henne att känna sig klok och delaktig. Man blir som en av figurerna i Aleksandra Kucharskas suggestiva skulpturinstallation Jag drömmer om mitt gamla hus (2007). Hon som står mitt i utställningen och ser ut på konsten genom ett fönster, medan hennes andra jag sitter hopkrupen på golvet mot väggen; djupt inne i sig själv och samtidigt seende och tänkande, intagande världen.

Camilla Hammarström

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.