Minns din inte helt ärorika historia, Göteborg
Smygstartade konstbiennalen agerar slav på triumfvagnen när staden firar 400 år
Publicerad 2021-06-08
Långt in i den stora coronaskuggan firade Göteborg ganska stillsamt sina 400 år den 4 juni. Studenternas firande satte större audiovisuellt avtryck om man säger så. Även om alla kärleksförklaringar till staden i sociala medier var vackra och rörande.
I skymundan smög också den elfte göteborgsbiennalen igång, med en liten aptitretare inför den större öppningen som kommer i september. Denna mindre utställning ansluter förstås till jubileet men icke att förglömma är att den allra första biennalen i Göteborg också låg i början av sommaren, nämligen i anslutning till EU-toppmötet 2001.
Biennaler är till för att ”sätta staden på kartan” och samverka med andra näringar, det är inga konstigheter. När utställningen, som i det här fallet, problematiserar den svenska och den göteborgska självbilden blir den också lite som slaven på triumfvagnen. Minns din långt ifrån ärorika historia, Göteborg!
Denna biennalupplaga är en fortsättning på den förra, med samma curator, Lisa Rosendahl. Temat hänger också i: en undersökning och en bearbetning av ett kolonialt förflutet. Franska tomten, nuvarande Packhusplatsen, är återigen en utställningsplats och ett symboliskt kraftcentrum.
1784 byttes en bit mark i Göteborg mot kolonin Saint-Barthélemy, ett centrum för slavhandel som användes av Sverige fram till 1840-talet. Frankrike fick med andra ord handelsrättigheter i Göteborgs hamn i utbyte mot en av sina mindre kolonier. Detta svenska deltagande i slavhandeln var visserligen inte lika stort som många andra länders men fortfarande – en skam.
På ett plank (ett av många plank i byggarbetsplatsernas huvudstad Göteborg) vid Franska tomten visas Ibrahim Mahamas fotografiska verk från Ghana. Tatuerade armar mot en fond av bland annat historiska kartor. Tatueringarna bygger helt och hållet på text, som utsäger individens namn och födelseort, en sorts id-handlingar i en extremt ojämlik värld.
På Röda Sten är det än så länge glest mellan verken. En sammanhållande struktur är ett enklare båtskrov, som ska peka på det förlista handelsfartyget Havmanden (på väg till Karibien). Jag är inte helt säker på att denna övertydlighet är av godo. Titelns spökskepp är påminnelsen om en ond historia, och hoppet finns om förändring. Många av verken på Röda Sten ansluter till havet, som möjlighet, som ekosystem, som offer för rovdrift och yta för geopolitiska konflikter.
Västvärlden ringer och ber om ursäkt i Tabita Rezaires humoristiska verk Sorry for real. Den ursäkten kommer inte, och lär inte heller tas på allvar.
The ghost ship and the sea change hotar att bli alltför stel och didaktisk, även om intressanta verk finns vid sidan av de nämnda. Till exempel Runo Lagomarsinos förslag till monument över den svenska kolonialismen. Saint-Barthélemy skrivs in i Göteborg, i form av höga smala stålpelare uppställda med jämna mellanrum och tillsammans bildande en kartbild. Tanken svindlar att något sådant skulle kunna förverkligas. Det skulle påminna om den berlinmur som fortfarande görs synlig – historien kommer tillbaka och biter oss i baken.
