Omöjligt att inte beröras av förlusterna

Utställningen speglar vår sorg och det som gått förlorat

Publicerad 2020-09-06

Nadine Byrne, stillbild från film.

Bonniers konsthall inleder hösten med den koncentrerade grupputställningen Sorgearbete. Sju konstnärer, de flesta med ett verk vardera – både tema och upplägg andas och speglar vår tillvaro under detta pandemins första år. Sorg över avlidna, över våra egna förändrade liv, över allt som har försvunnit kanske för gott. Och det avskalade, nedskalade. Det har vi också blivit vana vid.

Det hänger ihop även utan corona. Sorg och förlust är något som krymper ner, som får tiden att stanna upp. Inför Jonas Dahlbergs enorma filminstallation Music box smälter rörelsen och tiden samman till något lika magnifikt som skrämmande. En liten speldosa, från den avlidne faderns kvarlåtenskap, har förvandlats till ett malande valsverk. Den extrema närbilden ger en påtaglig tyngd, förkrossande nästan. När speldosespolen sakta rör sig runt tycks den både krossa och bjuda på tröst: allt kommer tillbaka, allt hänger ihop.


Att bokstavligen arbeta sig igenom en sorg är en konstnärligt skapande människas privilegium – samtidigt som sårbarheten lär bli så mycket mer kännbar. Det är omöjligt att inte beröras av de förluster som på olika sätt gestaltas, Lena Cronqvists måleri efter maken Göran Tunströms bortgång, där han skildras som en bebis i hennes famn, eller Felix Gonzales-Torres spartanska verk Untitled (Orpheus, Twice). Två speglar. I den ena står jag. I den andra är det tomt. Omöjligt att inte vända sig om.

Bortom symboltunga verk som dessa finns andra gemensamma drag, framför allt ett återkommande drag av sammanbindande, av tråden som knyts, remmarna som håller fast – ger jaget styrka i sig själv eller tillsammans med andra. 

Nadine Byrne fyller ett helt rum med sin installation som vandrar mellan performance, film och objekt. Här talar unga kvinnor om förlusten, och förenas i en nästan rituell rörelse, tillsammans genom likadana dräkter och genom det breda tygband som träs vidare och vidare tills alla sitter ihop. Sorgen kan vara olidlig, isolerande men också paradoxalt trygg.

Tråden som skapar form, eller binder samman materialet, framträder också hos Berit Lindfeldt. Sorgearbetet efter ett förlorat barn är något så obegripligt tungt, och de objekt och skulpturer från 1980-talet som visas på utställningen är troligen de som fortfarande är de mest laddade. En styrka i den hårda metallen, en skörhet även i de mest kompakta formerna. 


”Sorgearbete” är på sätt och vis en krävande utställning, det är omöjligt att inte bli varse egna förluster. Även en betraktare arbetar. Som utställningen är byggd, med verken hyfsat ­åtskilda, blir de tomma partierna också de meningsbärare. Väggar utan uttryck som kontemplationens föremål.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.