Yttrandefrihet?

Håkan Jaensson om vandaliserad konst och en riggad konferens

helskärm

I sin recension av David Grossmans nya bok här ovan berättar Anita Goldman om vad det ständiga hotet att drabbas av terrordåd innebär för människor i Israel: det är en bild av en skräck som urholkar själen.

I den mån jag, i min svenska trygghet, alls kan förstå något av lidandet i Mellanöstern, kan jag förstå något av detta, hur rädslan knäcker empati och tankeförmåga.

Och jag kan till och med begripa att en enskild israel kan reagera oöverlagt inför en bild av en palestinsk terrorist på ett hav av blod och inte se texten om kvinnan som mördade oskyldiga, bara få för sig att det handlar om glorifiering av en människa som dödat hans landsmän.

Men det är obegripligt att en israelisk ambassadör, Zvi Mazel, gör sig skyldig till något sådant - och hyllas av sin premiärminister för detta: som officiell person och inbjuden gäst vandaliserar han ett konstverk, och han gör det med en brutalitet och arrogans som påminner om den hans land tillämpar i kriget mot palestinierna.

Och det är obegripligt att ambassadören, som kommer från ett land som brukar berömma sig för demokrati, inte inser att också konstnärer har yttrandefrihet och att den svenska regeringen inte kan censurera en utställning, även om den äger rum i anslutning till Sveriges internationella konferens om folkmord.

I dag ska det svenska utrikesdepartementet ge ambassadören några elementära råd om hur man uppför sig och därefter är det möjligt att Israel gör allvar av sitt hot - eller löfte - att utebli från konferensen. Det är ingen stor sak. 57 andra länder med mer eller mindre gott rykte är med - Albanien, Makedonien, Rwanda, USA med flera - och programmet under de knappt tre dagarna i Stockholm verkar precis så fluffigt som sådana program brukar vara: diverse tal av mer eller mindre pensionerade potentater, mottagningar, presskonferens och avslutningsceremoni. Göran Persson är inledningstalare och Pär Nuder konferensordförande.

Enligt ambassadör Mazel är det överenskommet att inget ska sägas om konflikten mellan israeler och palestinier, vilket också bekräftas av konferensens generalsekreterare. Palestinierna är, för övrigt, inte inbjudna.

Därmed skulle konferensen ha kunnat bli precis den eleganta, ofarliga tillställning som skulle skänkt internationell glans åt regeringen Persson, lockat någon turist och kanske till och med främjat någon vapenaffär. Nu, tack vare ett konstverk och en hetlevrad ambassadör, finns risken att den blir något annat.

Eller möjligheten.

Håkan Jaensson