Viktig modernist som gick sin egen väg
Men utställningen på Thielska skäms av riktiga stolpskott
Publicerad 2022-10-02
Målaren Tora Vega Holmström (1880–1967) gick sin egen väg. När hennes generationskamrater sökte sig till Matisse i Paris studerade hon för Adolf Hölzel i Dachau. Utifrån Hölzels färglära utvecklade hon ett säreget färgfläcksmåleri som präglar hennes tidiga modernism. I Självporträtt med blå klänning från 1916 har konstnären ett beslutsamt och allvarligt uttryck. De gröna ögonen, det bruna håret och den blå klänningen är utgångspunkten för en prismatisk lek med kalla och varma kulörer. Här finns en självmedvetenhet både i utförandet och konstnärens blick.
Tora Vega Holmström hade några år tidigare utfört en av sina viktigaste målningar, Främlingar, i en djärv mosaikteknik med skarpt avgränsade färgfält. En kraftfull gestaltning som för tankarna till muralmåleri. Det är ett porträtt av en italiensk varvsarbetares hustru och barn. Färgfälten skulpterar fram den barbröstade kvinnan så att hon framstår som monumental. Det grovhuggna, allvarliga ansiktet äger individualitet och värdighet. Målningen provocerade samtida kritiker, som fann den okvinnlig och grov. Dess sociala patos gick dem förbi.
Samma teknik finns i porträttet av den finske timmerflottaren Matti Korhonen. I pälsmössa, med pipan i näven och stadig blick mejslas han ut som något av en arbetets hjälte – ståtlig, överlupen av ljus som reflekteras i ansiktet och den färgskimrande klädedräkten. En idealiserande målning som likväl, tack vare målarens beslutsamma handlag, känns övertygande och berörande.
Konstnären övergav så småningom mosaiktekniken för ett blekare, mer drömskt måleri där linjerna är betonade. I Gosse med snäcka håller ett barn en snäcka mot örat för att avlyssna dess brus. Det finns en sötma i färghållningen, rosa och ljusblå pasteller, som ger bilden ett lite insmickrande uttryck.
Målningen berömdes av en kritiker för att röja ”den kvinnliga insikten”, vad det nu kan betyda. Tydligt är att Tora Vega Holmström bedömdes utifrån sitt kön och att det fanns en förväntan på att hon skulle hålla sig inom den föregivna normen. Den väna gossen med snäckan passade uppenbarligen in.
På trettiotalet klarnade paletten. Färgerna blev djärvare och sprakande, penselstrecken mer självsäkra och yviga. I kamratporträttet av Gabrielle Josephson, en av de första kvinnliga studenterna som läste konsthistoria, flammar den orangeröda bakgrunden mot den violettgrå teckningen av ansiktet. Modellen ser på oss med ett självsäkert lugn, som understryks av en märkvärdig balans i den orädda färgsammansättningen.
Med på utställningen på Thielska finns även några målningar som är problematiska. De är gjorda utifrån skisser som konstnären gjorde på en resa till Alger och föreställer svarta afrikanska soldater som stred för den franska arméns koloniala infanteri. Här faller konstnären in i rasstereotyper. De avbildade saknar individualitet, är summariskt och grovt framställda med överdimensionerade käkar och läppar.
Frågan är vad det är för mening med att visa sådana stolpskott. Ur ett konstnärligt perspektiv är de misslyckade. Tora Vega Holmström är en viktig modernist som åstadkommit bättre saker. De här bilderna drar ner helhetsintrycket av hennes insats.