En stad i hallen
Ulrika Stahre om Marabouparkens utställning Starting from the self
Publicerad 2017-05-24
Uttrycket ”Det personliga är politiskt” myntades 1968 av den amerikanska radikalfeministen Carol Hanisch och var en viktig utgångspunkt för både medvetandehöjande samtal och politisk aktion. På Marabouparken förvaltas tankarna i utställningen Starting from the self, en grupputställning där verk från både samtid och det politiska 60- och 70-talen samsas i ett stringent utställningsrum.
Pia Sandström har skapat en sorts scenografi och bundit samman rummets och konstverkens delar, framför allt genom tematiserande pilar och streck målade på golvet samt med pelare som bär Helga Henschens (1917–2002) affischer.
Det är som om staden flyttat in i hallen, och affischerna flyttat in från förr. Henschen var verksam i Sundbyberg vilket gör hennes verk mer än givna på Marabouparken. Hennes kämpande figurer och eftertänksamma äldre par är både vardagliga och medvetna, de är aforistiska och emblematiska – upplyfta till politiska kämpar i stillhet.
Men Helga Henschen i all ära, den i stort sett jämnåriga men betydligt mindre kända Lilian Domec (1922–2017), illustratör och filmare, är en uppiggande bekantskap med sina utopiska drömmar om det levande samhället där människor tillsammans uppnår förändring.
Domecs lätt naivistiska verk skiljer sig en hel del från det brittiska kollektivet Hackney Flashers, som arbetade med reklamens estetik för att påvisa orättvisor, mest i hemmet. Who’s holding the baby är det diabildsverk som visas, rått och enkelt om ojämlikhet.
Det finns en känsla av musealitet och splittring i utställningen, även om de äldre verken har vissa kopplingar till de samtida. Lubaina Himids Jelly mould pavilions for Liverpool, som lyfter svarta människors osynliga inflytande på det brittiska samhället, blinkar till Judy Chicagos Dinner party, men är också en sorts stadspromenad. Medan Billie Zangewas silkescollage skildrar en svart kvinnas vardag, mellan det offentliga och privata.
Jaget och allt det andra, privat och offentligt – relationen är både lite luddig i kanterna, transparent och oöverstiglig. På Marabouparken luckras gränserna, inte minst genom programverksamhet och projekt som tar plats intill: Revolution poetry och Livstycket.
Konsthallen är som bäst när den lyfter från sin egen vita kub och drar in besökaren i något som på riktigt ställer jaget och det offentliga på sin spets.
