Venedigbiennalen

En annan konsthistoria blir synlig i Venedig

På årets biennal berättas kvinnornas och minoriteternas historia

Av: 

Ulrika Stahre

Małgorzata Mirga-Tas ”Re-enchanting the World” i den polska paviljongen.
Małgorzata Mirga-Tas ”Re-enchanting the World” i den polska paviljongen.

KONST

En pandemi, pågående krig och en biennal som äntligen öppnar ett år försenad. Den trygga upprepningens lunk skapar en sorts artificiell normalitet – vi kan nästan låtsas att allt är ungefär som vanligt. Pandemin har inte gett några tydliga avtryck på årets biennal (vilket jag hade väntat mig). Knappt något verk skildrar pandemins ensamma år.

Däremot kan en allmän krismedvetenhet vara en av utgångspunkterna för biennalens tema The milk of dreams. Curatorn Cecilia Alemani har hämtat formuleringen från en barnbok av den surrealistiska konstnären och författaren Leonora Carrington och den riktning som pekas ut är drömmar, transformationer, visioner, det undermedvetnas kraft. Den konst som visas inom ramen för huvudutställningen – och i flera av de nationella paviljongerna – utmärks av fantasi, en sorts postsurrealism, av ritual, kroppens gränser och förvandlingar. Ett posthumant tillstånd där allt är möjligt.

”The milk of dreams” är en konsekvent genomförd och totalt kvinnodominerad utställning. Många är nya namn i de här sammanhangen – detta är inte en plats att gäspande röra sig genom salarna och känna igen den ena konststjärnan efter den andra. Och det piggar upp. Megautställningarna har länge varit skyltfönster för ett relativt litet antal konstnärer – och ja, den vite heterosexuelle mannen har förstås i all sin osynlighet oftast dominerat.

Med detta sagt är också årets utställning en som inte alltid engagerar och som stundtals är överlastad. Det krävs en hel del inlevelse och tid för att uppfatta verkens egensinne. Kanske är det också så att drömmar och fantasier uttrycks förvånansvärt likartat. Som om mänskligheten till sist är en och samma. Vilket i sig är en vacker tanke.

USA:s paviljong, utformad av Simone Leigh (”Façade”).

Förutom enskilda konstnärer presenteras också fem olika konsthistoriskt fördjupande teman, ett grepp som påminner om – men är ännu mer genomfört än – Documenta 13 (2012), då curatorn Carolyn Christov-Bakargiev skapade en bas, en ”hjärna” med verk från tidens början, som på olika sätt kunde läsas samman med vår tids konst. Här på biennalen är tematiseringen i stort sett modernistisk – det största visar surrealismens kvinnliga konstnärer under rubriken The witch's cradle.

Här syns Carrington, Claude Cahun, Toyen och ett trettiotal mer eller mindre bekanta konstnärer, dansare, fotografer – kvinnor som undersökt kroppens gränser, möjligheter, betydelser. Detta rum, liksom de andra fyra, är fascinerande, ambitiösa, överraskande. Musealt men också ett tydligt statement: här är den andra konsthistorien, den har skrivits länge och nu är den synlig. Kvinnornas och minoriteternas historia.

Rum 4 i den brittiska paviljongen, med Sonia Boyces ”Devotional collection”.

Även bland de nationella paviljongerna finns en riktning mot en representation som tidigare inte genomförts så samlat. Mest bekant från vår nordiska horisont är förstås att den gemensamma nordiska paviljongen i år blivit den Samiska paviljongen. Anders Sunna visar en serie målningar, elegant monterade i stora rustika träramar fyllda med dokument och pärmar, som än mer betonar familjens kamp mot en byråkrati som är omöjlig att övervinna. Pauliina Feodoroffs och Máret Ànne Saras verk kämpar om resten av utrymmet och som så ofta förr har paviljongen problem: det blir statiskt, rummet tar över och verken får ingen möjlighet till samspel.

Den traditionella representationen och nationen skakas om även på andra håll. I den tyska paviljongen har Maria Eichhorn utfört en sorts utgrävningar, för att nå och visa fram paviljongens tidiga historia (den byggdes om 1938 och fick då sitt tydliga fascistiska uttryck). Nederländerna har lånat ut sin paviljong till Estland, i både den brittiska och amerikanska paviljongen har kvinnliga konstnärer ur den afrikanska diasporan tagit plats för första gången någonsin, Sonia Boyce respektive Simone Leigh. Vidare är Zineb Sedira den första konstnären med algeriska rötter som fått representera Frankrike. Hennes Dreams have no titles är en hommage till den tid i filmhistorien då drömmar vävdes – här mixas historia, fantasi, identitet, Algeriet, Frankrike och USA.

Simone Leighs ”Martinique” i den amerikanska paviljongen.

Simone Leighs verk är slagkraftiga. Stora skulpturer i keramik respektive brons, kvinnofigurer, rituella former. Blänkande monokroma ytor, kroppar som är inneslutna i sig själva och ändå strålar av stolthet, aggressivitet, kraft. Hon tar också plats på huvudutställningen – på sätt och vis ringar hon in den genom en monumental skulptur i dess entré och en mindre i den lilla parken Giardini delle Vergini, den harmoniska plats som avslutar och samlar tusentals visuella intryck.

Ändå är det de två grannländerna Polen och Ukraina, som gör starkast intryck. I den polska paviljongen visas Re-enchanting the world, Malgorzata Mirga-Tas monumentala tygapplikationer, parafraser på renässansfresker i Palazzo Schifanoia i Ferrara. Riddarliv, jakt och eleganta damer har blivit romskt vardagsliv och historia. Verket adlar den romska kulturen och är genomfört med en sällsynt finstämd teknisk briljans.

Inte mindre än fyra olika utställningar har organiserats med ukrainska konstnärer. Förutom den officiella paviljongen där Pavlo Makovs visar The fountain of exhaustion, är det stora dragplåstret This is Ukraine: Defending Freedom @Venice 2022, där ett antal ukrainska konstnärer tillsammans med solidariska (men inte särskilt spännande) verk av en handfull stjärnor skapar en sevärd utställning – på rekordkort tid. Fotoprojektet Mothers series med ganska neutrala porträtt av kvinnor som förlorat sina söner sedan kriget bröt ut i Donbass är fruktansvärt gripande. Utställningen betonar att kriget har pågått i åtta år, men Jevgenia Belorusets dagbok påbörjad den 24 februari går förstås rakt in i hjärtat. Vardag, överlevnad, sorg och desperation lyser i och mellan raderna.

Att ukrainska konstnärer, konstverk och curatorer ens har lyckats ta sig till Venedig är förstås en bragd. Den ryske konstnären Vadim Zakharov (som deltog med verket Danaë på biennalen 2013) lyckas demonstrera mot kriget en kort stund utanför den stängda ryska paviljongen, men det är ändå mest business as usual. Vilket också är märkligt. Kanske är det mest relevanta verket av alla Marco Fusinatos ljudchock i Australiens paviljong. En plågad elgitarr ekar över Giardini och inne i paviljongen går det knappt att vistas. Våldsamma bilder flimrar. En undergång – men inte som ett pip.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Podd: Vi blir schamaner på Venedigbiennalen

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Venedigbiennalen

Konst

Anders Sunna