Publicerad:

Skräp återskapar de förstörda skatterna

På Malmö konsthall visas en enastående utställning

Av: Fredrik Svensk

Publicerad:
Michael Rakowitz, ”Room G, Northwest Palace of Nimrud, Room G-24), 2019. Godispapper, tidningspapper, lim, hårdpapp etc. © Elie Khouri Art Foundation
Foto: Robert Chase Heishman
Michael Rakowitz, ”Room G, Northwest Palace of Nimrud, Room G-24), 2019. Godispapper, tidningspapper, lim, hårdpapp etc. © Elie Khouri Art Foundation

Minnet är i dag ett lika viktigt slagfält för vår tids politik som historieskrivning varit länge. Detta återspeglas allt oftare i samtidskonsten. I fallet Michael Rakowitz kretsar allt kring Irak, och vad som hänt med kulturen där sedan USA-invasionen 2003. Rakowitz är baserad i New York och uppvuxen i en judisk familj som lämnade Bagdad 1946, och det minne han jobbar med är alltså inskrivet i både exilbarnets erfarenhet och i den geopolitiska relationen mellan USA och Mellanöstern i stort efter 11 september-attackerna.

Hans projekt The invisible enemy should not exist fick stor uppmärksamhet i London förra året, när hans skulptur avtäcktes på Trafalgar Square. Verket är ett av de många antika verk som IS förstört, men som Rakowitz gett nytt liv, uppbyggt av konservburkar. Ett starkt monument över förstörelsen av den irakiska kulturen sedan invasionen som ju stöddes av Storbritannien.


Och det är detta projekt att återskapa 7 000 antika plundrade eller förstörda föremål som nu vandrat vidare till Malmö konsthall. Tyngdpunkten i utställningen ligger ändå på Room G, Northwest Palace of Nimrud (2018). Och även om inte Malmö härbärgerar lika många stulna antika skulpturer som den gamla imperiala metropolen London, så skär Rakowitz verk rakt in i en stad vars befolkning och ekonomi är inskriven i samma historiska komplexitet.

Mitt i konsthallen är ett gallerirum uppbyggt som imiterar rum G i det nordvästra palatset i det Assyriska rikets huvudstad Nimrud, som i dag ligger i Irak. 2015 körde IS sina bulldozers rakt igenom tempelväggarna, som för första gången på 2 627 år förstörts. Rakowitz har gett sig själv uppdraget att återuppbygga monumentala reliefer som för evigt är borta.

Resultatet är enastående i all sin detaljrikedom, och skapat av godispapper, kapsyler och andra kapitalistiska slaggprodukter. Samma lump som i dag blivit en del av miljökatastrofen förvandlas här till förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska minnas de bilder som IS förstört.

Men frågan är om inte IS handling tillhör samma samtida destruktivitet som modernitetens skräpproduktion. För nog måste effekterna av deras bildterrorism ställas emot vad de kunde ha fått för relieferna på den illegala marknaden för antika objekt.


Om palatsets bildvärld imponerar i sin lika radikalt pedantiska och närmast maniska intensitet, så finns i Rakowitz konstnärskap en förhistoria som är mer estetiskt distanserad, med ett dokumentärt berättande. Detta gäller flera verk i utställningen men kanske framför allt hans arbete med dadlar i samband med sanktionerna mot Irak.

I installationen Return (2004–) får vi följa konstnären när han öppnar en butik i USA för att sälja dadlar från Irak mitt under kriget. Verket blir en kärleksfull skildring av exilirakiers längtan, och hela butiken som en existentiell tillflyktsort som drivs av någonting mer än kapitalistiskt habegär. De uppenbara handelshinder som Rakowitzs berättelse lyckas ta sig förbi förvandlas till en metafor för en utopisk möjlighet att ta tillbaka allt det som världens makter kanske alltid kan ta ifrån oss.

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: