En titt in i Michel Houllebecqs inre

Publicerad 2016-06-14

Ulrika Stahre rapporterar från Manifesta i Zürich – en genomtänkt, tydlig och dyr konstbiennal

När konstnären Mike Bouchet samlar skit från Zürichs 400 000 invånare och ställer ut i omformat skick i stora bruna balar, då är det lätt att göra sig lite lustig över Konsten. Men den enorma installationen som visualiserar en stads rester, dess oönskade slagg, är intressant eftersom staden är just Zürich.

Zürich är troligen en av världens mest och bäst organiserade städer. Allt fungerar, allt är rent och snyggt och prydligt. Om inte den där stora fekaliesamlingen låg och tog plats på en utställning.

Eller för den delen analyserna av Michel Houllebecqs hälsa, påminnelser om allas vår smutsiga förgänglighet. Is Michel Houllebecq OK? är titeln på en pågående undersökning där inga medicinska detaljer undgår betraktaren, även om de många diagrammen och röntgenbilderna är svårläsbara.

Temat för Manifesta, den ambulerande biennalen för samtidskonst, är arbete. Metoden att synliggöra arbetet är en ”joint venture”, ett samarbete mellan konstnären och en av hen vald Zürichbo med passande yrke. Så Houllebecq har samarbetat med en läkare, Bouchet med en ingenjör.

Upplägget lovar en sorts berikning, ökade kunskaper när personer från utanför konstvärlden möter konstens värld. Och för publiken, som kommer att ta del av denna ökade kunskap. Balansgången mellan konsten som ett fritt uttryck och konsten som ett medel, ett pedagogiskt instrument, är knivig och skulle kunna vara ett problem.

Men de lokala samarbetspartners som arbetat med konstnärerna har undantagslöst hamnat i skymundan. Det är snarare platserna som är i förgrunden: alla trettio verken visas på minst två ställen – traditionellt på en konsthall samt i en ”satellit”, på samarbetspartnerns arbetsplats.

Greppet gör att vi besökare får en bild av Zürich ur yrkes- och arbetsplatsperspektiv. Nu är det ganska ovanliga arbeten som framträder, hundstajlist, urmakare, sexarbetare, operasångare, paralympics-mästare. Men även tandläkare, översättare (ett fantastiskt verk av Ceal Floyer förenar franska och italienska i en stapplande duett), journalist, informatör, konservator, banktjänsteman, flygvärdinna. Tjänstemannayrken i en tjänstemannastad.

Hur som helst blir de utvalda platserna, ”satelliterna”, ändå vitt skiftande och besöken blir vad man gör dem till. Vilket leder tankarna till en annan av biennalens platser: Cabaret Voltaire, den 100-årsjubilerande scenen för dadaismens födelse. Under Manifesta skapas Zünfthaus Voltaire, ett gille för konstnärer och givetvis en scen för performance och uppträdanden i dadaistisk anda. Medlemskap i gillet kräver utförandet av en performance, en joint venture också den.

Så speglas Manifesta i sig själv. Vi tvingas alla delta och (sam)arbeta. Nyckelordet är kanske att bidra. Åtminstone är det så arbete beskrivs i Carles Congosts film Simply the best, vars huvudperson är en brandman. Här ställs samhällsstöttande arbete mot de arbetsfria inkomsterna och drömmen om det arbetsfria livet. En gospelkör besjunger friheten, fast i en kapitaliserad form, och lönearbete löper i samma spår som slaveri. Samtidigt som alternativet, att ingen bidrar, framstår som omöjligt.

Ämnet och genomförandet av denna elfte Manifesta (om den inställda Nicosia-manifesta 2006 räknas) är både rolig, omväxlande, inbjudande. Arbete, eller vad vi gör för pengar, är också ett aktuellt ämne i just Schweiz eftersom man nyligen folkomröstade om medborgarlön.

De 21 000 kronor som förslaget gällde motsvarade ungefär 60 procent av medelinkomsten, men röstades ner. Antagligen av samma skäl som Manifesta blir en spännande biennal. För att det är svårt att föreställa sig tillvaron utan arbete, brett uppfattat. Men också alltför lätt att tro att allt arbete är av godo.

Som bas för de trettio unika Manifesta-verken finns en utställning som kallas The historical exhibition: Sites under construction. Den är en välcurerad, stor, tematisk utställning. Här samlas verk utifrån olika aspekter på arbete, och en stor del ägnas konstvärldens och konstens olika yrken och försörjningar.

Det är också här som arbetarskildringar är synliga. Som Duane Hansons stora superrealistiska skulpturgrupp Lunchbreak (1989) som dominerar en sal på Löwenbräukunst, tillsammans med Sharon Lockharts dokumentation av gruppen i en tidigare utställning.

Här visas också bland annat August Sanders klassiska studier i yrken – och i en helt annan del av staden, på Helmhaus, förbinds dessa verk med performancedokumentationer av Sophie Calle liksom Wermke/Leinkaufs projekt Symbolic Threats. Allt blir arbete.

John Arnolds projekt Imbissy, i samarbete med stjärnkocken Fabian Spiquel, handlar om mat. Mat som smörjmedel vid förhandlingar, mat som kulturkrock eller dess motsats. Att missa Arnolds guldkrogsperformance à 160 schweizerfranc var inte svårt. Den är kanske det verk som bäst sammanfattar Manifesta 11: genomtänkt, tydligt, och lika dyrt som staden Zürich är rik.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln