Gud har bara blivit flera
Publicerad 2015-12-15
Fredrik Svensk ser religionen ta plats – men efterlyser en djupare förståelse
Ju mer vi upptas av det mätbara, desto mer andliga blir vi. Så skulle en av utgångspunkterna för vad som de senast årtiondena kommit att kallas det postsekulära tillståndet kunna sammanfattas. På Malmö Konstmuseum visas just nu den omfattande och sevärda grupputställningen Rainbow in the Dark, där närmare 30 konstnärskap tagit sig an frågan om religionen, mystiken och det irrationella.
Wael Shawkys redan klassiska korsfararepos Cabaret Crusades: The Horror Show File från 2010 möter exempelvis Jumana Manna & Sille Storihles ironiska uppgörelse med en norsk sekulär självbild, i filmen The Goodness Regime från 2013. Men här finns också verk som Miroslav Balkas skulptur Svart påve, ett verk från 1987 som visserligen fortfarande förkroppsligar samarbetet mellan den katolska kyrkan och avantgardistiska konstnärers kamp mot den kommunistiska regimen, men jag har svårt att se dess kritiska potential i dag.
Även om det går att läsa utställningsdesignen som om verken är installerade i en rad olika kapell, finns det här inget annat som belyser det samtida konstrummet som postsekulärt tempel.
Det kanske låter utopiskt, men för mig bär museer på ett märkligt löfte lika politiskt som teologiskt laddat. Ett löfte om att vi kan leva med varandra utan att behöva enas om en gemensam grund. Detta trots, eller kanske just på grund av att museet är en sådan exklusiv plats, att den i sin rumsliga begränsning aldrig kan representera allt, eller ens något, på ett rättvist sätt.
Museets funktion som maktinstrument för att stärka den ena eller andra identiteten har inte lyckats förgöra detta löfte. På Malmö konstmuseum möts jag först av en historisk utställning om de vita bussarna, där erfarenheter från människor på flykt under 1940-talet blandas med människor på flykt i dag, för att sedan komma in i en konstutställning som tematiserar det religiösa.
Denna blandning är ett exempel på hur ett museum i dag faktiskt bekräftar detta löfte, och kan sträcka sig mot det universella, utan att göra anspråk på att verkligen representera det. Imponerande och högst angeläget.
Rainbow in the Dark lider dock av en relativt vanlig stämning i tematiska grupputställningar, nämligen känslan av att urvalet och presentationen främst tycks gjorda utifrån sökorden samtidskonst+religion. Det gör det svårt att förstå relationen mellan å ena sidan mer undersökande och kritiska verk och å andra sidan verk som bejakar den ena eller andra andeläran.
Att det blivit så tror jag har att göra med att utställningsmakarnas utgångspunkt är att det religiösa och mystiska är något samtidskonsten förmår behandla ”bortom modernitetens horisont”.
Men är det något som förenar verken så är det nog utgångspunkten att gud aldrig dött, bara multiplicerats. Dominerar gör dock reflektioner av de abrahamitiska trossystemens bildvärldar.
Men även om Etceteras installation Petition to Pope Francis for the Final Abolition of Hell, 2014–15 och särskilt bilden "Infierna Financiero" (Finansiellt helvete) skriver in börshysterin i en kristen eskatologi så är kapitalismen som religion inte särskilt närvarande. Jag tror Rainbow in the Dark hade blivit än mer utmanande om så varit fallet.
