Billgren - och lusten från förr!

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-11

Ernst Billgren: "Tjuvjakt 1", 2006.

Jag minns mötet med Ernst Billgrens bilder i början av åttiotalet. Ömsint utförda fåglar, rådjur och vattenfall introducerades i konstens finrum. Det var en upprättelse av den emotionella, "smaklösa" motivvärld som konstutbildningarna ville ha oss elever att ta avstånd från. Där låg den, skimrande och oanfrätt i Billgrens kärleksfulla måleri. Här var en ung konstnär som ogenerat hängav sig åt en sinnlig flyhänthet, i likhet med den Anders Zorn lärarna på skolan föraktfullt kallade fähus-Rubens. Och alltsammans inskrivet i en helhet som även problematiserade hötorgskonstens stumma ytor, som jämställde det monokroma vattnet i solnedgångsmotivet med den abstrakta expressionismens gestiska penselstråk.

Ernst Billgrens produktivitet har varit stadigt hög. Och kanske har inte engagemanget för rådjurens teckning alltid känts fullt helhjärtat. Men på utställningen med nya målningar på Galleri Lars Bohman i Stockholm slår samma fascination över mig som för drygt tjugo år sedan. Pigga, lystrande djurhuvuden hälsar mig från dukarna. Ett flödigt, lyckligt måleri fyller bildrummen. Från gnetig, petig ornamentik till råa svep och fjäderlätta fläckar. Från bökigt trasselsuddskludd till transparenta ljusfenomen. Ett måleri med oslagbar bredd.

Temat stöld är inte omedelbart gripbart i bilderna. Det handlar snarare om en poetisk avsmakning av egendomsbegreppet. De utsmyckade slottssalarna får oväntat besök av varelser som rör sig alienerat i de nobla miljöerna. Fint tecknade ansikten hos hermeliner, rådjur, rävar och björnar över brokadkostymer. Spröda småfåglar som slagit sig ner i nischer och fönstersmygar.

I en bild genomförs en Makalös nedmontering. De fabelaktiga djuren är i färd med att plocka ner stadsmuren runt en medeltida stad. Nätta murslevar, hammare och dyrkar av guld ligger utplacerade i murverket. Över de sorgsna villebråden hänger stadens nyckel, och en tjuvaktig blåmes ger sig av med en ring i näbben. Det vemodiga sceneriet av en välfärds kapitulation är mer en arkaisering av förlusttemat än en politisk kommentar. Billgren spelar på känsloladdade föreställningar och drömmar, han tar inte ställning eller dömer.

Hjärtskärande är också indianhövdingen i Förlorat landskap betraktande ett lokomotiv som plogar sig fram över en krackelerande snövidd. En urinnevånare förvandlad till monument, en totempåle av trä i vilken hackspettar slagit sig ned för att picka.

Lusten att erövra de skimrande tingen, åtrån efter prål och ädelstenar är rörande skildrad. Rävarnas näpna puffror under tjuvjakten har stelnat ner i ren materielitet, liksom kragarna och broderierna i deras jackor. Guldets välde är på väg att förlama dem alla.

Och som man ju så väl minns från barndomen smakade det där snattade godiset inte så värst gott. Glupskheten straffar sig själv. Sagan om Kung Midas får fortfarande blodet att isa sig i ådrorna.

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.