Bilden av den duktiga flickan monteras ned

Julia Peirones utställning på Liljevalchs+ väcker tankar om begäret och subjektet

Publicerad 2022-07-02

Julia Peirone: ”Ocean Dream”, 2017. Ur serien ”Diamonds dancing”.

Det var nog väldigt längesen jag såg ett oredigerat och oregisserat foto på en tonåring. Jag vet att företag gör tappra försök att kapitalisera på detta begär efter okonstlade ögonblick, genom appar som Snapchat eller den nya appen Bereal, där man ska fota sig själv och sin omgivning mitt i nuet för att närma sig någon form av autencitet.

Om man själv inte kan regissera sig på foto, finns omtagningarna där för att polera föregående skavanker. Helst ska man vara tvärvaken i blicken, ledig i käften och helt redo för slutartiden. När frontkameran, alltså selfie-kameran, gjorde sin entré hade man kunnat tänka sig att den skulle förändra våra självporträtt – eftersom den andras blick på en själv försvann. Men i stället tillkom bara egen kontroll över porträttet och kvar stod man med kameralinsen och blev både modell, regissör och fotograf och hade, hör och häpna, en precis lika dum, konstlad och sexistisk blick på sig själv.


Men kanske är självaste tonåren, i sig, en iscensättning av vad som ska bli, vad som kan bli; en längtan ur barndomen, en kroppslig korsning mellan barn och vuxen och vad den gör och kan göra med en. Att gå på stan blir en scen, att sminka sig, att äta ute, knäppa på sig en BH, gå och fika, köpa en latte, det är en prövning, ett verkligt skådespeleri av livet.

På många sätt är det i denna skärningspunkt som konstnären och fotografen Julia Peirone arbetar, med sina porträttfoton i utställningen Braids and bruisersLiljevalchs+. Där använder hon sig främst av tonårstjejen som gestalt, både i porträttfoton och i rörligt material, vilka hela tiden befinner sig i dessa gränsland där kroppen och i förlängningen andras blickar skapar resonans i och utanför porträtten. Fotografiernas tonårstjejer gör något: försöker ställa sig upp i klackar, tuggar tuggummi, suger på en klubba, väntar på något, undrar över något, resonerar kring sig själv utifrån andras förväntningar.

Peirone arbetar med just millisekunderna under en porträttfotografering, där modellen inte har kontroll över bilden av sig själv, och hon förvränger på så sätt projiceringen av den pubertala tonårstjejens begär. Men vilka ärenden Peirone i stället går, det är jag inte helt säker på.

Julia Peirone: ”Pola D”, 2022. Ur serien ”Some like it hot”.

Jag tänker att Peirone anspelar på leken med kroppen, som till slut, när den går för långt, blir till allvar. Det finns en skärpa i dessa foton och ett fokus som gör att de sticker upp i de svala, nästan kyliga, utställningsrummen mot de grågrumliga, matta väggarna.

Men eftersom det är Peirone som står bakom kameran och dessutom väljer ut porträtten så handlar utställningen även om relationen mellan modellen, fotografen och kameralinsen – porträtten arbetar fram en förskjutning och en dissonans av vad ett porträtt också kan framkalla.

Även om Peirone fångar det mänskliga i det rigida porträttet står hennes egen regi emellanåt i vägen för att en känsla av intimitet ska uppstå, eftersom det hela också handlar om att aktivt montera ner bilden av den duktiga flickan.

Förskjutningen stannar främst i Peirones arbetsmetod, i det som sker bakom bilderna. Något man till exempel får syn på i videoverket som föregår bildserien Some like it hot. Det gestaltar de olika unga kvinnornas försök att sminka sig till en Marilyn Monroe, men utan att se sig själva i spegeln – i stället tittar de rakt in i kameralinsen som en annan form av spegelbild. Det resulterar inte i mer än en serie porträtt ofullkomliga Monroes, ett kanske lite väl slitet koncept.


Mitt absoluta favoritporträtt är Violet vertigo, uppsatt alldeles ensamt på en vägg intill det rum som består av andra tonårstjejer, men vilka rör sig mer i en flock. Violet vertigo beskriver den ensamma tonårsflickan som står lite på sidan av alltings centrum, med blicken halvt sovande och en tandställning som diskret smyger sig fram. Den påminner mig om ett skolfoto på mig, som jag ritade över och till slut stack hål i. På Liljevalchs+ har den en märklig kraft där den hänger, samtidigt som kontrollförlusten ger den näring.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln