Hon förtjänar att vara museets huvudnummer
Folkkära Britta Marakatt-Labba har fått en undanskymd plats
Så har då den stora retrospektiva utställningen med Britta Marakatt-Labbas verk äntligen nått Stockholm och Moderna museet. ”Där varje stygn andas” (visas till och med den 9 november) är en omarbetad version av ”Sylvasse sting” som visades i Oslo förra sommaren. I våras visades också en variant på KIN, Museum för samtidskonst i Kiruna: ”I stjärnornas fotspår”.
Marakatt-Labbas skildringar av samiskt liv, myter, kamp och historia är väl kända och troligen kommer de betyda mycket under lång tid framöver. Inte minst för att stora delar av Sápmi fortfarande ses som platser att exploatera – den koloniala historien är inte riktigt avslutad.
Så jag håller med Emet Brulin i Expressen som tycker att utställningen tilldelats en undanskymd plats i ”källaren”, en trappa ner på Moderna. Så snopet! Men publiken har hittat dit ändå, det är fullt framför verken, det stannas upp, diskuteras, beundras. Marakatt-Labba är folkkär, det precisa hantverket lockar, liksom motiven. Och det hade förstås fungerat också i de stora salarna, även som sommarens huvudnummer – vilket utställningen förtjänat att vara. För nu är det trångt, alldeles för trångt.
Är det en ny anpasslighet, inför museets roll som den sammanslagna myndighetens general och härförare i det nya (kanonbestyckade) kulturlandskapet? Bättre att ge plats åt billiga samlingsaktiverande utställningar och äkta andragenerations busig amerikansk popkonst än samisk ekvilibristisk textil? Moderna museets långa tradition av underground och en identitet som mer stad än land lägger sig kanske också i vägen för det som är brett populärt.
Men på plats återupptäcker jag verk som jag sett förut, sådana som gömt sig långt inne i minneslabyrinterna. Som ”Händelser i tid”. Det hänger i en liten cirkel, generöst och öppet, fram- och baksidor lika exponerade. Det är hennes skildring, hennes kommentar till terrorattacken på Utøya. Politiskt vass och samtidigt så full av sorg, solidaritet, medmänsklighet. Verket hänger så att det formar en egen liten ö, det är skapat av återbrukade postsäckar från tyskarnas närvaro i Norden, säckar där både hakkors och örnar fortfarande kan skymtas. Sparade för att allt kan vara bra att ha, särskilt tyg. Sparade och väntande – på den återuppståndna högerextremismen, nynazismen, den våldsamma vågen med många namn.
Det är det outsägliga som beskrivs. Det obeskrivliga som berättas.
Blod som rinner trådtunt.
Marakatt-Labbas uttryck har förändrats genom åren, blivit både mer elaborerat genom att hon mer och mer använder sig av infärgad textil, tillsammans med applikationer och broderi. Men det har samtidigt också blivit mer avskalat, mer koncentrerat. Liksom skirt och möjligen ömtåligt.
Eller har det tvärtom blivit tåligare?
Jag tror det. Det finns en oväntad styrka i det antydda, i de tunna konturerna. I blodet som rinner och formar ett rotsystem. En styrka som strömmar genom nål och tråd. Om stygnen andas vet jag inte, men antagligen. Lite tyst och försynt men ändå stabilt och regelbundet.
Konstpodd: I själva verket
