Vällovligt men väl enkelt om Tyskland 1933

Scenisk lektion om hur vänner skiljs åt under nazismen

Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson i ”Adressat okänd” på Stockholms stadsteater.
Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson i ”Adressat okänd” på Stockholms stadsteater.

Det mest märkvärdiga med Kathrine Kressmann Taylors brevnovell Adressat okänd är att den skrevs redan 1938. Det är blott fem år efter ödesåret 1933, när Hitler efter valet i mars ser till att bli rikskansler. Det tog ungefär fem veckor att förvandla en demokrati till diktatur, ett skrämmande skeende som effektivt berättas i Uwe Wittstocks Februari 33 – litteraturens vinter, som nyligen kom på svenska.

I Adressat okänd är det två gallerister som från slutet av 1932 fram till början av 1934 utväxlar brev. Martin (Fredrik Gunnarson) och Max (Sven Ahlström), den senare av judisk börd, har drivit ett konstgalleri i USA, men nu har Martin återvänt till München och de upprätthåller kontakten i egenskap av vänner och affärspartners.

Max börjar strax undra över vad som händer i Tyskland, Martin är försiktigt optimistisk, men vartefter alltmer övertygad över Hitlers välgörande effekter på det sedan kriget trasiga Tyskland. De glider isär, men Max envisas med kontakten, och hans oro för sin skådespelande syster i Berlin gör att han ber Martin att försöka skydda henne.


På Klarascenen ser vi två belysta plattformar och en mängd transparenta skärmar på vilka brevens datum skrivs i gult. Färgskalan går i grått, de båda skådespelarnas kläder i milda jordfärger med tidstypiska snitt. Möjligen flyttas skärmarna runt lite väl ofta, men jag antar att regissör Natalie Ringler och scenograf Jens Sethzman vill balansera mellan ämnets allvar och publikens uppmärksamhet.

Ahlström och Gunnarson gör vad de kan av rollerna, låter kropp och gestik tala när den andre deklamerar sina epistlar. Vartefter de glider isär själsligt, närmar de sig varandra fysiskt. Gott så.

Problemet är texten. Den vill fungera i historiskt presens, ovetande om vad som komma skall, men tidigt finns formuleringar som avslöjar kunskapen om vad som ska hända. Därtill hade det från dramatisk synvinkel varit mer intressant om framför allt Martin inte framställdes så ensidigt. Hans tilltagande tyskvänlighet, vartefter med en röst som tycks vilja efterlikna Hitlers, gör spelet alltför enkelt: gott mot ont, tydligt fördelad mellan Max och Martin.

Om Martin väckte sympati, och därmed blev mer komplicerad, skulle vi få mer än en repetition av den historielektion som förhoppningsvis stadsteaterns publik fick redan i skolan.

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.