Melodiskt lättillgängligt om ålens mysterium

Mickad vattenhink och elektroniska ålatoner på Folkoperan

Wiktor Sundqvist, Olle Persson och Mikaeli kammarkör i ”Ålevangeliet” på Folkoperan.
Wiktor Sundqvist, Olle Persson och Mikaeli kammarkör i ”Ålevangeliet” på Folkoperan.

Postdramatiken har gett oratoriet ett uppsving. Formen som lämpar sig utmärkt för genreöverskridande scenberättande utan konventionens krav på dramatiska bågar eller konflikter, erbjuder nu en passande metamorfos åt Patrik Svenssons Augustprisade bok Ålevangeliet.

På Folkoperan har librettisten Stina Oscarson kokat ner Svenssons personliga berättelse om världens mest gåtfulla fisk till en både poetisk och folkbildande essens. I Tobias Theorells följsamma regikoncept kommer ålen därför ut fint, med sin slemmiga mystik och monstruöst slingrande fysik, som spännande scenpersonlighet.

Likt en magisk, elektrisk ålflöjt med vilken havsbrus och audiella vattenströmmar trollas fram, trakterar Emil Jonasson sin EWI (electronic wind instrument) allt medan han vandrar runt på scenen under en stiliserad neonljusål. Vågskvalp och ålsprattel framkallas i en uppmickad vattenhink, men i övrigt är Emmy Lindströms nykomponerade musik melodiskt lättillgänglig. Vemodet över artens hotade framtid dominerar och drag av folkliga toner betonar svenska åltraditioner.

Pojken sjungs av den unge tenoren Wiktor Sundqvist, i rutig skjorta precis som sin far, och med öppen klarhet. Med sin varma baryton och rufsiga blick gör Olle Persson pappan till en fängslande fixpunkt, inte bara för sonen utan i hela föreställningen, där han sitter i sina orange fiskarbyxor med matlåda och kaffetermos.

Klassperspektivet är iögonfallande då scenografen och kostymören Ulla Kassius även klätt kören i orange galonisar, och orkestern i larmande gula västar. De får jobba bakom en catwalkliknande ramp mot vilken vågor och en ensam animerad ål projiceras. Likaså recept på ål — som grillad alla Puccini, förstås.

Frånvaron av kvinnlig fägring i ålens historia, då traditionen länge stängde kvinnor ute från ålafiske och ålagillen, som Patrik Svensson påtalar i sin bok, balanseras på Folkoperan upp av att mezzosopranen Linnea Andreassen i vit rock får ta hand om fakta och gestalta forskningen. Där dock många ålgåtor kvarstår, varför man får förlita sig på tro och teorier. Något som ger ålen en närapå religiös karaktär. ”Farmor trodde på gud, men pappa trodde på ålen” sjungs det också i Ålevangeliet, som förstås inte heller av en slump fått denna titel.

Något mer hade dock regissören gärna fått tro på publikens förmåga att hålla fokus under detta korta oratorium, och skippat den överflödiga förfriskningspausen just som ålamörkret började tätna.

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.