Kärleken som här får säga sitt namn

Staffan Göthes monolog på Strindbergs Intima Teater är rena uppvisningen

Uppdaterad 2021-11-23 | Publicerad 2021-11-17

Staffan Göthe och ett piano i ”De perversa” på Strindbergs Intima Teater.

Föreställningen är över. Kvar på scenen dröjer sig den aktade skådespelaren X. Han har nyss framträtt som Ryttmästaren i Strindbergs Fadren. Han klinkar – ”icke oävet” enligt scenanvisningen i fonden – på ett piano. En viss frustration anas, kantad av besvikelse, eller kanske sorg. Men framför allt har han ett begär att berätta, att försvara sig. Kärleken är ämnet. Inte den borgerliga, den konventionella. Året är 1894.

Strindbergs på franska skrivna fragment Les Pervers består av ett tjugotal rader som argumenterar mot Schopenhauers försök att förklara den vilja som går emot naturen: den icke-heterosexuella kärleken. Strindberg nämner en bekant, en ung konstnär som lever tillsammans med ett gift par som efter en tid skiljer sig varvid konstnären adopterar deras barn.


Av detta fragment får vi en teatermonolog om kärlek, om hur den inte tar hänsyn till någon ”naturlighet”, utan är sin egen natur. Turerna kring förälskelsen och den livslånga kärleken till först mannen, sedan även kvinnan och slutligen barnet, varvas med utfall mot August Strindberg – han som stjäl andras liv för att göra litteratur eller teater – och pläderandet för att konst inte är verklighet. Tvärtom, konsten är – liksom kärleken – sin egen sanning. Liksom konsten är väsensskild från verkligheten, är kärleken väsensskild från det som kallades ”natur” när det begav sig 1894.

På Strindbergs Intima Teaters scen står, sitter, spelar och går Staffan Göthe, klädd i brun kostym, grönmönstrad väst och brun-vita brogues skor. Vid sidan av pianot finns det två stolar. Han använder en av dem. Strindbergs historia om denna ménage à trois fördjupas, försvaras och, så långt det är möjligt, förklaras under nära två utsökt välspelade timmar. Få skådespelare kan ensam på en scen hålla åhörarens uppmärksamhet så länge.


Med vad som måste kallas en behärskad inlevelse där röst, gester och inte minst pauseringar samverkar, berättar Göthe fram en historia om kärlekens irrvägar, om dess kraft och den tolerans som trots allt även 1894 fanns, inte bara i Berlin eller Paris, utan även i lilla Stockholm. Det är en vacker föreställning, som samtidigt är en uppvisning utan minsta later av skådespelarkonsten. Kärleken till den tar minst lika utrymme som den andra, den som här får säga sitt namn.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.