Klockan klämtar, droppet sinar

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser seg amerikansk universitets- dramatik

Det är ingen tillfällighet att en kvinnlig amerikansk litteraturprofessor med 1600-talspoeten John Donne som specialitet är huvudperson i Wit - Tid att ge sig av. Författaren Margaret Edson är själv lärare i litteratur. Pjäsen från 1991 är den enda hon någonsin har skrivit. Den varvar litterär bildning med kritik av en forskning okänslig för både liv och död och är ett mycket tydligt exempel på den genre som kallas amerikansk universitetsdramatik.

Så mycket dramatik ska man inte vänta sig. I Gunilla Norlunds svalt gråa scenrum är loppet kört redan från början. Viviane Bearing spelas av Pia Johansson i sjukhuslinne med droppställning. Om två timmar, det vill säga vid föreställningens slut, ska cancern ha hunnit ifatt henne. Vägen dit är bitvis mycket lång. Här kan man tala om talteater.

Sjukdomsförloppet har här en dubbel funktion. Det ska även bryta ner den uppkäftiga, krävande och verbalt fäktande forskaren Viviane. Att prioritera arbete framför familj och barn går inte för sig i Amerika. Steg för steg ska sjukdomen tvinga henne att möta sin skräck för den död hon litterärt så elegant hanterat.

Ett problem i Eva Gröndahls uppsättning är förhållandet till den för texten så centrala poesin. Pia Johansson har utomordentlig publikkontakt, men den lyriska skärpan störs av ett spel som hellre illustrerar än uttrycker. Först mot slutet får det skärpa och tyngd. Den som kan konsten att förmedla lyrisk text är Anita Dahl i rollen som Vivianes gamla mentor och professor. Hennes två korta scener är den här föreställningens mest minnesvärda.

Hon har ett livfullt lugn och hennes sagostund för sin döende kamrat är en lyrisk höjdpunkt i en föreställning som i övrigt mest talar om poesin. Att hon med barnbarn och ett liv utanför yrket också representerar den "sanna" kvinnligheten må vara hänt. Vad annat kan man vänta sig av en pjäs ur den amerikanska universitetsfloran?

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)