Når ner i djupa schakt
Uppdaterad 2016-10-27 | Publicerad 2016-03-15
Amelie Björck ser en tankeväckande Pinter på Brunnsgatan 4
Harold Pinters enaktare Aska är en märklig text. Den låter oss möta ett äkta par med grava kommunikationsproblem. Den handlar samtidigt om traumahantering på historisk nivå. Vad går att tala om, vad går att förstå, vad måste vi minnas och hur?
En inledande filmsekvens visar en frodig trädgård, ljudsatt med dunkande tågljud, hjärtslag och svaga sirener. Jag tänker på Claude Lanzmanns dokumentär Shoah: det upprörande i hur grönskan nu prunkar på Förintelselägrens lager av mänskliga benknotor.
På samma sätt som naturen tenderar täcka över allt ont, vill vissa människor snabbt täcka över sår med tomma ord och trivialiteter. Devlin hos Pinter är en sådan man, som vill att allt ska vara normalt.
Kvinnorollen Rebecca är en annan sort: hon gör sig till ett kärl också för minnen hon inte kan ha upplevt själv. Ena stunden säger hon att ingenting ont någonsin har hänt henne, strax därpå vittnar hon inlevelsefullt om hur en man tog ifrån henne ett bylte, hennes barn, vid tåget mot tvångsarbetsplatsen. Nazitiden var då, men är för henne också nu.
De logiska brotten och upprepningarna gör att texten kan spelas antingen med realistisk eller absurdistisk betoning. Martina Montelius väljer realismen men utan att starta en jakt på psykologiska förklaringar till Rebeccas osammanhängande minnen. Regin tonar också ner den sexuella laddning som ryms i texten, liksom Devlins potentiella sadism, tänkt att knyta nazitidens patriarkala fascism till nuets genusvåld.
Rollbesättningen ger grund för en annan dynamik. Finns det någon mer jordnära skådespelare än Görel Crona? Hennes kropp är liten och stadig, hennes breda och rökiga röst tvekar aldrig om rätten till utrymme. Hennes Rebecca är inte labil.
Johannes Brosts svajiga och responsiva skådespeleri skapar i sin tur en Devlin vars svartsjuka försök att rationalisera hennes minnen blir veka, tragiska och patetiska snarare än hotfulla. Han når inte in i hennes värld.
Vad är friskast, att införliva historien i sin egen varelse, eller att hålla den ifrån sig? Måste inte såren öppnas igen och igen när nya hunsade skockar drivs på flykt genom Europa?
Pinters pjäs når dessa djupa schakt, samtidigt som dialogen lockar till skratt, när trivialt och existentiellt krockar likt isflak på textytan. Brunnsgatan 4 väcker mer tankar och rörelse på blanka timmen än de flesta teatrar lyckas göra på en helafton.
