Teaterbuljong med Persbrandtkrydda
Publicerad 2016-10-21
Claes Wahlin ser Macbeth på Maximteatern
TEATER. Att premiären av Macbeth på Maximteatern blir en kvart försenad är väl som det är där, med snittar och kändisfotografer som ska ha sitt. Man kallar det ju galapremiär.
Men att man inte har ett program som talar om för publiken vem som spelar vilken roll, vem som har gjort scenografi, ljus, kostym och mask, eller vilken översättning man använder och därtill hörande rättigheter, det är att vägra ge konstnärerna det erkännande de förtjänar och har rätt till.
Eftersom texten dessutom är nedstruken kan det vara knepigt att hålla reda på rollerna för den som inte kan pjäsen. Nu kanske det inte spelar så stor roll, eftersom denna uppsättning närmast är en one man show.
Mikael Persbrandts prestation i titelrollen är på många, men inte alla, sätt berömvärd. Han förmänskligar rollen med sina blixtsnabba skiftningar mellan skräck och självsäkerhet, med sin scennärvaro och sin förmåga att hålla replikerna levande med en ofta överraskande diktion.
Men när han i slutet blir som tokig blir det inte bara en smula löjligt, utan sönderfallet av hans medvetande sker också lite för tidigt. Vad som är värre är att Macbeth är så ensam. Inte så som pjäsen säger för att han blir alltmer isolerad, utan eftersom övriga roller, Lady Macbeth undantagen, aldrig hinner sätta kött på sina respektive roller. Detta beror inte minst på att de spelar flera roller, i princip utan klädbyten. Det krävs utomordentliga skådespelare för att klara av det. Här är Ellen Jelinek den som bäst klarar av sina uppgifter.
Marie Richardsons Lady fungerar fint mot Persbrandt, även om hennes förvandling efter att ha klätt av sitt kön, inte får den fortsatta pådrivande kraft som leder tragedin mot sitt slut. De är ju faktiskt två om att ställa till det.
Det räcker heller inte att spela pjäsen i ett naket rum med bloddrypande väggar. Våld, sex och maktmissbruk må synas i närmaste digitala plattform, men redan 1606, när pjäsen hade urpremiär, så ekade Krutkonspirationen, där det engelska överhuset var nära att sprängas i luften, högt i pjäsen. Och att, vilket kunde vara min välvilliga tolkning, låta uppsättningen falla i bitar så som kungariket faller i bitar, kräver en helt annan dramaturgi.
Jag förstår heller inte, till exempel och slutligen, varför häxorna blir en parodi på matlagningsprogram. När man ändå har kokat ner pjäsen till buljong med Persbrandt-krydda, så behövs ju inte deras brygd.
