När kärleken stöter sig med makten

Kulturkrockångest när rik svensk gifter sig med rik egyptier

Uppdaterad 2023-01-30 | Publicerad 2023-01-27

Isa Aouifia, Linné Feline, Mohamed Ismail, Adel Darwish, Ola Husamou, och Nanda Mohammad i ”Maktens diskreta charm” på Dramaten.

Urpremiär med Ahmed El Attar är en stor händelse, förstår jag när jag googlar den egyptiske dramatikern och regissören. Förutom bedriften att bygga upp ett ”ekosystem” av fria produktionsplatser och teaterscener i Kairo, har han själv haft stora teaterframgångar både hemma och internationellt.

 

Ett av hans senaste stycken, Before the revolution, tog sig an upprinnelsen till de annars förtigna protesterna vid Tahrir-torget 2012. Modigt i ett land där storebror ser allt. Den pjäs som nu möter en svensk publik verkar ha starkare kopplingar till hans tidigare pjäser, som ofta riktat udden mot klassamhällets rika elit.

Vilket klassamhälle? I kvällens drama handlar det både om Sverige och Dubai/Egypten. Två familjer av samma rika klass men från skilda kulturer försöker samsas när barnen vill gifta sig. El Attar har klokt tagit hjälp av Felicia Ohly som medförfattare i denna samproduktion med en mix av svensk- och arabisk-språkiga skådespelare. Textmaskinerna går varma.

I centrum står det unga paret, författaraspiranten Karl Johan och investmentbankern Nour. Han (Linnéa Feline) är lyssnande, snäll och i behov av egentid. Hon (Nathalie Varli) är rättfram och social. Som ung och rik är det lätt att vara kosmopolitisk, men när barnet kommer börjar jämkandet. Vems behov ska gå först? Vems familj ska stå närmast?

 

Coronapandemin härjar och paret reser mellan familjerna så som bara rika och välvaccinerade kan resa. Ibland får familjerna en scenhalva var som i ett slags kollektiv battle. De strama svenskarnas självgoda växlingar mellan glorifiering och tycka-synd-om-attityd gentemot Nour ställs mot de pratglada arabernas kvävande förgivettagande att konvertiten Karl nu ska göra karriär inom familjeföretaget. Nours mamma, livfullt spelad av Nanda Mohammad, trycker en kippande Karl mot sin yppiga barm.

En pjäs som denna jobbar inte med undertexter eller oprövade grepp. Snarare blir det ett slags uppskruvad sociologisk studie, där allt hänger på balansen mellan stereotypi och originalitet, i manus och spelstil. Plus förstås skådespelarnas charm och timing.

Allt detta lyckas väl. Balansakten mellan tre språk och mellan kulturkrocksångest (musikens modus) och försonande komik (härlig ensemble) skapar engagemang. Att slutscenen blir så kall och rå svarar inte riktigt mot helhetsupplevelsen. Men kanske är det viktigt för ett drama på Nationalscenen att poängtera sin identitet som allvarsam social dramatik, snarare än hoppfull underhållning.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln