Allt är möjligt!

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om Keve Hjelms rasande allvar

Keve Hjelm är död. Därmed har den mest karakteristiska och kontroversiella rösten i svensk teater tystnat för gott.

Inom en skådespelarkår som odlar sina yrkeshemligheter var Keve Hjelm en evig outsider, den som i stället för att gnissla tänder i väntan på en chans till genmäle själv intog sin plats i offentligheten, definierade problemet, satte dagordningen och chockerade omgivningen med sitt stora allvar och sitt lika stora raseri.

Karl Evert Keve Hjelm var banvaktarsonen från Gnesta som lockades till teatern av mötet med Strindbergs språk och som under hela livet såg den dramatiska texten som skådespelarens främsta arbetsredskap. Sin första duvning som regissör fick han under Dramatens kortlivade regiutbildning 1949–51.

Där såg han på nära håll samarbetet mellan demonregissören Olof Molander och skådespelaren Lars Hanson och tvekade sedan aldrig: det var skådespelaren, inte regissören, som var teaterns bärande konstnärliga kraft.

Sitt eget genombrott som skådespelare fick han stilenligt som efterkrigsteaterns första ”arga unga man”, Jimmy Porter i John Osbornes Se dig om i vrede, som julen 1956 hade sin första premiär utanför London på Guldhedens samlingslokal i Göteborg. Rollen som huligan blev i många avseenden Keve Hjelms egen. Han var alltid kontroversiell, aldrig rädd för att gå till frontalangrepp, även om det kostade. Regiteatern var hans främsta måltavla, den tradition som sedan 1920-talet definierade svensk teater såväl konstnärligt som intellektuellt. Människokrossarteatern var den svidande rubriken på den serie artiklar han 1989 publicerade här på Aftonbladets kultursidor. Regigiganter som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman fick sina kängor med en energi och ett ostyrigt allvar som gör det ofattbart att den som skrev inte längre finns.

Men samtidigt med denna uppgörelse med en teater som han själv var en del av – som regissör var han lika god ”imperator” som någon av dem han kritiserade – slogs han också för sin egen konstsyn och sitt eget konstnärskap. När tv-serien Godnatt jord från sjuttiotalets mitt kritiserades för långsamt tempo, avsaknad av närbilder och otydliga repliker, svarade han helt enkelt med att hänvisa till verkligheten. Han såg Ivar Los statare som hämtade ur sin egen sörmländska barndom, och så där långsamt rörde de sig, och så där otydligt talade de.

I sin tro på verkligheten som konstnärlig princip och förebild påminner Keve Hjelm om Bo Widerberg. Det är i Kvarteret Korpen från 1963 som han firar sin mest bestående skådespelartriumf. Hans alkoholiserade arbetarfarsa, lika lysande i sin kärlek som grym i sitt svek, blev en i den rad av kraftfulla men brustna män som var något av hans specialitet som skådespelare.

Keve Hjelm kunde mer än andra visa till stora rollprestationer – som Den äldre Peer Gynt mot Krister Henrikssons unge, som Strindbergs Ryttmästare mot Lena Granhagens Laura, som fadern Tyrone i O’Neills Lång dags färd mot natt i regi av den mest kontroversiella av hans adepter, Thorsten Flinck.

Vid pensioneringen stod tre Shakespeare-roller på önskelistan. Macbeth gick till Sven Wollter, Falstaff till Rolf Lassgård. Men Keve Hjelms Lear minns vi, en gripande gammal Shakespearekung i Orionteaterns väldiga rum.

Sitt viktigaste avtryck satte han ändå i huvudet på hundratals unga skådespelare. ”Keveiter” kallade han sina elever och för några blev han en fadersfigur. Andra kanske aldrig träffade Keve Hjelm eller såg honom på scen. Ändå är det ytterst av honom de har fått sin professionalism beskriven, sin skådespelaretik, sin konst. När han slogs, var det för deras konstnärliga inflytande och inte minst värdighet och för en teater där regissören inte längre hade rätt att sätta gränserna för skådespelarens kreativitet.

Begränsningen intresserade Keve Hjelm föga. ”Allt är möjligt” är det budskap han lämnar efter sig.

Fotnot: På fredag klockan 20.00 visar

K Special i SVT2 ett porträtt av Keve Hjelm. I programmet medverkar vänner och kollegor, dessutom visas smakprov ur pjäser och filmer.

Tove Ellefsen Lysander