Teatral skäggfeminism öppnar festival

Cecilia Djurberg ser ”Förbjuden ingång” på Victoria Benedictsson-festivalen

Cecilia Djurberg

Har vi inte kommit någonvart, kan man undra, när den manliga genikulten på teatern återigen gör sig påmind i nyhetsrapporteringen. Jo, det har vi faktiskt. På flera håll i teatervärlden pågår en enträgen kamp för att ifrågasätta, brotta ner och begrava det manliga geniet – och inte bara placera fler kvinnor i rampljuset, utan också belysa dem på andra sätt än tidigare.

På Strindbergs intima teater har teaterchefen Anna Pettersson systematiskt dekonstruerat klassiska kvinnoporträtt, bråkat med Strindbergs kvinnosyn och bland annat ordnat en alternativ, feministisk Bergmanfestival.

Att Strindbergs intima teater nu står värd för en tvåveckorsfestival tillägnad författaren Victoria Benedictsson är en logisk fortsättning på detta medvetna arbete.

Först ut på festivalen är monologen Förbjuden ingång, som Pettersson regisserat i samarbete med Göteborgs stadsteater, där den hade premiär i februari. Här gestaltar Mattias Nordkvist i kongenial semi-drag Victoria Benedictsson med utgångspunkt i hennes dagböcker. Med ett helskägg värdigt en Shakespearekung och inknölad i Benedictssons svarta, långa, trånga 1800-talsklänning, gör han en intressant, teatral utprovning av hennes person. Markerar tveksamma steg, håller andan, skruvar på händerna och framstår som lika obekväm och instängd kvinnorollen som Benedictsson själv tycks ha varit. 

Hon som på grund av sin tids normer skrev sina böcker under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren och under slutet av sitt korta liv, som hon avslutade med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn, led av såväl fysisk sjukdom som själslig smärta.

”Jag går och spökar på jorden” beskriver hon sin existentiella kris och kvävande tillvaro och mot scenografins fond av ljusa gardinlängder projiceras filmade drönarvyer där Nordkvists frustrerade Benedictsson våndas på ett fält. På scengolvet skriver han frenetiskt valda, manifesterande nyckelrepliker medan ljudet av kritan förstärks dramatiskt. En stormande fläkt sliter tag i manuspapper så att de fladdrar över scenen och dånet överröstar orden.

Det är i dessa expressionistiska scener föreställningens styrka ligger, medan vissa monologpartier tyvärr tenderar att tippa över i ett onödigt högt tempo, så att röst och uttryck stressas snarare än gestaltar stress. Poängen kvarstår dock – det är inte lätt att vara kvinna. Men jämfört med slutet av 1800-talet kan vi påminna oss om att det ändå gått lite framåt. Även på teatern.

Victoria Benedictsson-festivalen pågår på Strindbergs intima teater till och med 7 april.