Alexander Mørk-Eidem

Ordets makt inte alltid starkare än svärdet

Cyranos verbala värja borde ha slipats bättre

Av: 

Claes Wahlin

Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Shebly Niavarani, Lancelot Ncube, Manuela Gotskozik Bjelke, Isabelle Kyed och Karim Rahali i ”Cyrano de Bergerac” på Stockholms stadsteater.
Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Shebly Niavarani, Lancelot Ncube, Manuela Gotskozik Bjelke, Isabelle Kyed och Karim Rahali i ”Cyrano de Bergerac” på Stockholms stadsteater.

TEATER

När Edmond Rostands Cyrano de Bergerac hade premiär i slutet av 1800-talet gjorde den en dundrande succé. Ett bidragande skäl var att det var en pjäs som inte ville någonting. Andra teatrar följde trender; naturalism och symbolism stod på agendan. Antingen ville man återge en exakt verklighet, eller diskutera filosofi.
Rostands pjäs tar publiken tillbaka till Frankrikes storhetstid, 1600-talet, där språket och kulturen hålls högt. Det sista Cyrano yttrar innan han dör är ordet panache, denna fjäderprydda huvudbeklädnad som symboliserar djärvhet, elegans och dygd, en betydelse som etableras just av Rostand pjäs.

Cyrano har världen emot sig, han är ful men överträffar alla med sin verbala och poetiska förmåga. Ordet är här mäktigare än värjan, även om han dör av den senare. Pjäsen är intrikat, en rad genrer, stilar och allusioner passerar revy. Givetvis är den i många avseenden omöjlig att översätta och på stadsteatern har regissör Alexander Mørk-Eidem och översättare Magnus Lindman gått via Martin Crimps engelska adaptation (utländsk dramatik i England översätts inte, den adapteras).

Så nej, det är inte Rostands pjäs vi ser, utan ekon av den. 1600-talet finns kvar som verbala påminnelser, kostymerna är blandat moderna, ofta lite teatrala, scenrummet består av publikfoajéernas fåtöljmoduler och innan spelet börjar har ensemblen ropat en massa hej till publiken, gått runt och hälsat och gjort sig till.


Man vill vara inkluderande. Men när man är alltför inkluderande blir man lätt exkluderande. Spoken word och rap har blivit den svenska (och engelska) motsvarigheten till Rostands retorik. Tilltalet inkluderar främst de som känner sig hemma i dessa samtida genrer, och skulle kunna ha inkluderat fler om de olika skikten hade mejslats ut bättre. Avståndet mellan Cyrano (Alexander Lycke) och de övriga är obetydligt. I stället för att vara en utanförstående, närmast mobbad, är han på sin höjd lite vid sidan om.

Här finns heller inte det nödvändiga avståndet mellan Cyranos imponerande ordvrängningar och de övrigas, med undantag av kontrasten till den fåordige och fumlige Christian, fint framställd av Lancelot Ncube. Själva poängen, att språkets makt kan såväl ge liv som död, blir grumlig. Tillsammans med Roxane (Josefin Asplund) borde den triangeln klargöra vad som står på spel. I stället dominerar ofta de förvisso betydande bipersonerna Le Bret (Leif Andrée), Lignière (Shebly Niavarani) och De Guiche (Gerhard Hoberstorfer).

Över lag är spelet alltför jämntjockt med sin höga volym och ständiga flirt med publiken, ett slags Youtube-estetik. Det är kanske precis så som det i slutet sägs, att skönlitteraturen har slagit ut poesin. Jag lyssnar till detta tillägg som en ofrivillig metakommentar, det prosaiskt enahanda ersätter teaterpoesin, ingen tid för panache.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Ett trauma genom helvete och skärseld

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Alexander Mørk-Eidem

Leif Andrée

Stockholms stadsteater

Josefin Asplund