Vem vinner? Ingen!

Tove Ellefsen Lysander ser ett modernt ödesdrama

Det händer inte ofta att själva texten drabbar en på teatern. Backstages Krazy Jerrys Mobila Disco av walesaren Gary Owen är ett undantag. Tre killar avlöser varandra på scenen med texter som bra mycket liknar monologer, men som griper in i varandra och bildar ett modernt ödesdrama. Dialogen är så exakt avlyssnad att detta mycket väl kunde ha utspelat sig utanför på Plattan. Våldet är lika närvarande där som inne på scenen.

Berättartekniken är enkel och raffinerad som i den tusenåriga indiska teater där en ensamskådespelare med små ändringar i röst och rörelser kan levandegöra en gudavärld. På Backstage är det människor vi möter, Mattias Silvell, Olle Sarri och Sunil Munshi är i sitt livs form där de jagar runt efter den perfekta bruden och den gudomliga kärleken eller drömmer om flykten från en stad där livet har fastnat i en händelse alla minns, men ingen längre talar om.

Den som ser mobbning som ursäktlig barnalek bör genast göra ett teaterbesök.

Men på helsvarta Backstage finns ingen rättvisa. Kärleken drabbar den som minst förtjänar den. Mattias Silvell lyckas ge en touche av mänsklighet åt Krazy Jerry, stans knarklangare och skräck som rutinmässigt slår halvt ihjäl samtidigt som han kan brista i gråt inför Maria, tjejen som delar hans perversioner och som går att snacka med.

Blåst varje gång blir däremot hans mesta offer Love. Olle Sarris hjärtskärande lilla karaokesångare är instängd i sin egen värld av förmanande röster. Hans samtal med Gud är benådat, hans försök att reda ut det han rör till alltid lika misslyckade. Det är hans tomma läskflaska som i slutet förvandlas till vapen.

Sunil Munshis eftertänksamma Erik är den som har mest kvar att förlora och när han griper till våld är det en seger: den kuvade mesen slår sig fri.

Danska Sara Cronberg har med lätt hand regisserat en föreställning som både roar och griper. Och som i slutändan nog inte har någon segrare.

Teater

Tove Ellefsen Lysander