Förskräckliga familjen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-04

Claes Wahlin ser Det kalde barnet och saknar Hilda Hellwig på svenska scener

Marian Saastad Ottesen och Anders T Andersen i "Det kalde barnet".

Regissör Hilda Hellwig får fler uppdrag utomlands än hemmavid. Efter att ha sett hennes uppsättning av Marius von Mayenburgs Det kalde barnet i Oslo är det bara att förtvivla över sakernas tillstånd, såväl de på teatern som i världen. Staffan Valdemar Holms uppsättning av samma pjäs på Dramaten härom- veckan lät familjedramat breda ut sig till ett slags civilisationens dödsdans, ett slags träsnitt där människans ryckningar klev ut från medeltidens träsnitt rakt in i storstadens moderna bar.

Hellwig låter dramat stanna kvar i den förskräckliga familjen, ett slags barbiedockornas dal där den vuxna Lena ser tillbaka på hur allt elände från uppväxten går igen i hennes eget liv. Lena har kluvits i två, en ung ( Andrea Braein Hovig) och en äldre ( Trine Wiggen), båda i blonderad peruk och omgivna av ett grällt personage vars våld stryker tätt och talar högre än de redan högljudda orden.

Drömspelskaraktären förstärks och ger möjlighet till en rad snygga överklivningar mellan pjäsens olika tidsplan. En hand kan sträckas ut, en replik riktas och genast flyttas skeendet samtidigt som det betraktas med distans. Några smärre textförflyttningar har krävts, men Mayenburgs pjäs vinner här en klarhet och pregnans som kanske inte alltid finns i Holms version för Dramaten.

Allt tycks i Hellwigs läsning förklarat, inte bara hur en envis familjestruktur präglad av patriarkala beteenden går igen, som levde det sexualiserade förtrycket ett alldeles eget liv, oberoende av vem som utför dess mekanik, utan också hur Det kalde barnet tydligt skriver in sig i en tradition som inleddes med Ibsen och kanske har sin närmaste föregångare hos Werner Schwab.

Framför allt blir dramat på Nationalteatret så mycket starkare. Jan Grönlis hemska Pappa och Anne Krigsvolis kuvade Mamma blir det närmaste synbara upphovet till hur Kyrre Haugen Sydness Johann eller Marian Saastad Ottesens Tine fortsätter kedjan av förtryck, våld och utnyttjande. Synnerligen välspelat och med en humoristisk och livfull regi brister den glättiga ytan för att visa upp ett elände som dessvärre vet hur att automatiskt reparera sig självt och därmed dölja sitt diaboliska väsen.

Det minsta vi kan göra åt dessa sakernas tillstånd är att låta Hellwig visa sina konster på svenska.

Teater

Claes Wahlin

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.