Tragedi med ett leende

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-26

Dramaten bjuder på en föreställning från teaterns barndom

Torkel Petersson fjättras som ett pelarhelgon i Dramatens Prometheus.

Av Aischylos drama Den befriade Prometheus återstår i dag 327 ord. De orden avslutar Dramatens uppsättning av mittendramat i vad som med all sannolikhet var en trilogi, Den fjättrade Prometheus. Ensemblen läser stilla de återstående orden, ibland blott stavelser. Begripligheten är lika begränsad som denna coda är suggestiv.

Å ena sidan vet vi oerhört lite om den grekiska dramatiken. Å andra sidan vet vi förvånansvärt mycket, med tanke på att det handlar om en teater som framfördes för 2 500 år sedan. Det är inte ens säkert att Aishylos är författaren till Den fjättrade Prometheus.

400-talets dramatik var filosoferande innan filosofin. Det dröjer blott några decennier innan Platon, strax följd av Aristoteles, tar över det som framför allt tragedin var späckad med: juridik och politik. I dag spelas grekerna antingen med vördnad, asketiskt men storslaget, eller (anakronistiskt) som psykologiska fallstudier av Människan.

Karl Dunér gör varken eller.

I stället för att se pjäsen som teaterkonstens anfader, får vi ett spel från teaterns barndom. Med Lotta Tejle som Körledarinna förs publiken in i Aischylos värld, spelet börjar med de få orden som finns bevarade från Prometheus eldbäraren, del ett i den förmodade trilogin. Sedan knuffas han in, Prometheus (Torkel Petersson), straffad att fjättras vid ett klippstup eftersom han satt sig upp mot Zeus. Likt ett pelarheglon sätts han högt upp på en smal stolpe, och blir där till det är dags för de 327 orden. Historien om hans gärningar berättas. Han möter Io (Anna Björk), dömd att jagas världen runt av stingande bromsar. Han fjättrad, hon i ständig rörelse. Prometheus siar om hennes öde och hånar makten.

Romantikerna älskade pjäsen, Prometheus som rebell, en upprorsmakare av rang. På Elverket har Göran Martling flyttat Aischylos ord till sånger av Schubert. Det blir mycket sång, försiktigt framförd till självspelande piano, mekanisk harpa och orgel. Det hela liknar en rar liten musikal, kanske en romantisk tragedi eller möjligen en blinkning till den florentinska cameratan, som i slutet av 1500-talet ville återuppliva det grekiska dramat, men i stället förlöste operan.

Vi får också en antik geografilektion med dockskåpsfigurer, samt ett återhållet, lätt ironiskt och mycket elegant spel av Tejle, Anna Björk, Elin Klinga, Petersson och Hans Klinga. Luftigt, lekfullt och utan likhet med någon annan teater spänns några fragmentariska, befriande trådar från det sena 400-talet till i dag.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln