Prekärt prekariat

Föreställningen om våra slavliknande arbetsförhållanden bygger på intervjuer med femton Malmöbor

Barbro Westling

helskärm

Bemanningsföretag, visstidsanställningar, vikariat på vikariat och arbetsförhållanden som liknar livegendom. Vi lever sedan länge efter den nyliberala ekonomiska agendan där marknadskrafterna styr och konkurrensen och rörligheten på arbetsmarknaden är maxad och global.

I Malmö är drygt en fjärdedel av stans unga arbetslösa och Johanna Karlssons rapporter om slavförhållanden på restaurangerna kring Möllan ledde nyss till lokal aktion. Prekariatet på Malmö stadsteater är en premiär på rätt plats i tiden.

Föreställningen bygger på intervjuer med femton Malmöbor. På Intiman har de femton blivit fem i Liv Helms och Felicia Ohlys text. Göran, den arbetslöse jobbcoachen i beige swagger som nu satsar på kaffe med tranbärs- och lakritssmak, Eva som tvingas jobba dubbelt i hemtjänst och som städerska, journalisten Alexandra som erbjuds ett års vikariat i stället för den fasta tjänst som blivit ledig, Linnea, den unga lärarvikarien och Amazon-säljaren som konsumerar vilt på mobillån och till sist Morteza, som i hopp om att få stanna i Sverige accepterar slavlika arbetsförhållanden.

Alla är de delar av prekariatet men bara Magdi Salehs gestaltning av Morteza övertygar som gestaltning.

Malmös igenkännbara ljusgrå tågstation Triangeln bildar fond men ser underligt moderiktig ut med en enda monstera på en sittbänk bland några krispigt eleganta shoppingpåsar. I dag kan vem som helst hamna i prekariatet och här breder föreställningens stora vaghet ut sig.

Kanske för att undvika en förment tråkig socialrealism, sjunger rollerna en efter en fram sina olika berättelser. Det låter lågmält och försiktigt, men denna sång utan ackompanjemang kommer inte längre än till formen.

Begreppet ”prekariatet” har anklagats för att vara vagt. Till exempel innebär det inte att vem som helst kan drabbas, att skilda arbetssituationer inom detta nya proletariat kan jämställas. När regissören Liv Helm inkluderar även skådespelarna på scen i prekariatet går vagheten över i slutlig upplösning.

Ensemblen förtjänar alla rosor från Möllevångstorget för sin oförtrutet fina och musikaliska körsång i stämmor komponerade av Matilde Böcher. Men den till sömnmedel nedslipade texten och svalt skissade föreställningen grusar, tyvärr, alla förväntningar på mer.