Festligt, folkligt, farsigt
Linus Fellbom knyter an till Commedia dell’Arte-traditionen och ger ”Figaros bröllop” blänkande glimt i ögat
Publicerad 2025-01-26


Figaros bröllop
Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” hör till operahistoriens mest älskade, och är det den näst mest spelade på Kungliga Operan. Nu har dirigent Alan Gilbert slagit in Kungliga Hovkapellet än en gång i den välbekanta ouvertyren, som truddeluttar och kvillrar upptakten till denna festliga, farsiga förvecklingskomedi.
Här har Mozart med liv och lust plockat upp berättartråden några år efter turerna i Rossinis ”Barberaren i Sevilla”. När Linus Fellboms uppsättning av den sistnämnda hade premiär på Kungliga Operan för nästan precis ett år sedan, kändes det osäkert om hela hans planerade svit operor utifrån Beaumarchais pjästrilogi skulle få premiär på samma scen. Men även om operahuset fortsätter att förfalla finns nu åtminstone en beslutad plan för ombyggnad.
Och härmed är alltså också del två sjösatt. Det lilla huset i operahuset, alltså scenografin av Julia Przedmojska som skapades redan till förra årets uppsättning för att användas i alla tre delar, tycks nu vara ännu mer öppet för drag. I dubbel bemärkelse. För bakom de avundsgröna ridåerna är det bäddat för så mycket crossdressing och förvecklingar att det är klokt att skippa pausvinet om man inte redan känner till storyn och persongalleriet. Vilket i och för sig många gör.
Greve Almaviva (denna gång sjungen av Jens Persson Hertzman), som var så kär, så kär i sin Rosina i den förra operan, har nu hamnat i äktenskaplig slentrian och drabbats av gubbsjuka. Hans trixiga betjänt Figaro ska gifta sig med sin Susanna, varpå Greven plötsligt vill utnyttja sin feodala rätt till första natten med undersåtens brud. Den Marie Antoinette-lika Grevinnan Almaviva (Camilla Tilling) har i sin tur en het fling med den liderliga pagen Cherubino, som här sjungs av komiskt talangfulla, brittiska mezzon Bethany Horak-Hallet. Alltså byxrollen, som under denna kostymfars ”galna dag” hinner med att gömma sig ett i klädskåp, fly genom ett fönster, få håret snaggat likt den klassika scenen i musikalfilmen ”Hair” innan han skickas ut i krig – samt klä ut sig till flicka och byta föremål för sin förälskelse.
Ja, det är rafflande, och minst sagt upplagt för förvirring. Dessutom ter sig själva grundpremissen för dramat, grevens prima nocta, så klart ålderdomlig för en modern publik. Men Fellbom har gjort en synnerligen tydlig iscensättning som bör få även förstagångspubliken att hänga med i svängarna. Precis som i ”Barberaren” understryks släktskapet mellan opera buffan och den folkliga, italienska Commedia dell’Arten i såväl spelkynne som i Lena Lindgrens förtjusande, mönsterpassande kostymer. Så det blir en fin teaterbåge mellan delarna, liksom mellan det utdaterade respektive tidlösa temat med trassliga relationer, otrohet, könskamp, och äldre herrars suktande efter unga damer.
Erik Rosenius och Johanna Wallroth är fint matchade i såväl röster som spel som det rödkindade kärleksparet Figaro och Susanna, de som redan hos Beaumarchais och Mozart har drag av de komiska commediafigurerna Harlekin och Colombine.
Klassisk opera inbegriper ofta ett stort mått uppvisningskonst, där solisterna liksom obligatoriskt ges utrymme att glänsa i sina arior. Även denna tradition leker Fellbom med, när flera otroliga solonummer – precis som i Barberaren – levereras på den lilla upphöjda lådan längst framme vid rampen. Men likafullt håller samspelet en hög nivå, och bjuder på mycket fint orkestrerade och välregisserade ensembler. Ljusdesignern Fellboms sinne för detaljer märks också, som den elegant riktade sidostrålkastaren som bokstavligen förstärker glimten i ögat hos Figaro, Susanna och Grevinnan när de smider planer för att dra ner Grevens byxor.
I denna 1700-talssåpa som skrevs strax före Franska revolutionen hörs redan i Figaros första aria ”Se voul ballare, signor contino” (”Om du vill dansa, lilla greve”) att det givetvis också finns en hel del allvar här, och i Rosenius bas, även om hämndplanerna framstår som harmlösa practical jokes.
Det är en mycket underhållande och tillgänglig uppsättning, som samtidigt lyfter fram eviga budskap om makt, kön och relationer, och om hur allting inte alltid är vad det synes vara. Att man gör bäst i att ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig innan man drar förhastade slutsatser och agerar på känslomässiga impulser. För mitt i allt det farsiga och komiska eldar svartsjukans grönögda monster också upp ett otäckt litet könskrig till Mozarts slitstarka och helt fantastiska musik.
Att frågan ”Herregud, hur ska det gå?” ställs upprepade gånger inför en publik som rent statistiskt kan ha sett en hel rad versioner av denna välkända opera tidigare, som nynnar med i alla örhängen och vet att allt ordnar sig på slutet, är alltid en utmaning för varje ny uppsättning. Dock undrar man ju numera detsamma allt oftare: Herregud, hur ska det gå? När konservativa tendenser i såväl politik som relationer ser ut att vrida tiden baklänges. Hur det kommer gå för Figaro, och för Kungliga Operans renovering, vet vi förhoppningsvis om bara ett år, när sista delen i trilogin beräknas få premiär.
