Snygga solistinsatser i en onödig opera

Om ett av operahistoriens minst intressanta verk

Uppdaterad 2022-05-09 | Publicerad 2022-05-08

Mattias Ermedahl, Kerstin Avemo och Göteborgsoperans kör i  ”Viva la mamma” av Gaetano Donizetti på Göteborgsoperan.

Gaetano Donizetti fick sitt stora genombrott som operatonsättare med Anna Bolena 1830. Dessförinnan var han på jakt efter sin egenart som konstnär i dussinvis av operor, som i dag med all rätt är glömda. En av dem bär det otympliga namnet Convenzione ed inconvenzione teatrali (Vanor och ovanor på teatern), en operaparodi som blev en hygglig succé 1827 men inte överlevde länge. Den har dock grävts fram igen i vår tid och begåvats med det hanterligare namnet Viva la mamma. På Kungliga operan i Stockholm spelades den 1999, och då kunde man konstatera att historiens dom verkade vara korrekt. Viva la mamma står inte på något vis på nivå med Donizettis senare komiska mästerverk Kärleksdrycken och Don Pasquale.

Nu gör man i alla fall i Göteborg ett nytt försök att väcka liv i mamman, och man har lånat in en mångbeprövad humorist som Claes Eriksson att regissera och också litet textbearbeta. Kanske det kunde hjälpa? Men nej, det blir inte särskilt kul den här gången heller! Musiken är begränsat spirituell, och Donizetti försöker mest härma vad den unge Rossini gjorde så mycket bättre.

Vad som berättas på scenen är dessutom minst sagt torftigt. Ett operasällskap får problem med finansieringen inför en föreställning av en gammaldags opera i romarmiljö, och en av sopranernas mammor träder in och fixar pengar mot att hon får en av huvudrollerna. Det är allt. Men för att det hela ska bli litet lustigare sjungs mamman av en baryton (här Åke Zetterström, som lyckas med att inte spela över).


En diva finns förstås också i truppen, och Kerstin Avemo får chans att spela och sjunga ut med stor briljans. Det är nog kvällens behållning. Claes Eriksson bidrar med Göteborgsanspelningar i texten och andra småtrevligheter. Elisabeth Åströms parodiskt gammaldags scenbild är rätt rolig liksom Ulrika Wasséns dräkter. Men inte minst hade det behövts en kraftigare bearbetning av originalets lösliga dramaturgi.

Inte bara Kerstin Avemo sjunger fint, de gör alla på scenen, Mats Persson, Mattias Ermedahl, Ann-Kristin Jones med flera. Vissa ensembler är energiskt tjattriga à la Rossini, och det är ju alltid roligt, när det tjattras med så god disciplin som här. Alexander Hanson håller god styvfart i orkesterdiket, men varför spelar man inte någon av Rossinis tidiga operabuffor i stället; som tonsättare hade Rossini inte samma startsträcka som Donizetti.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln