Uppror med jazz, kisar och brallisar
Publicerad 2015-01-29
Götgatan nytt drama om ungas försök att göra något kreativt
Drygt ett och ett halvt år har gått sedan bilarna brann i Husby och presskolumnerna stred om verklighetskodningen: var detta ansvarslösa ligistungdomars sätt att inte skärpa sig eller en medborgerlig rättvisekamp som fått nog?
Unga Dramatens första premiär efter återflytten från Elverket levererar utan att skriva på näsan en historisk pendang till denna och liknande händelser. Det sker med städad politisk korrekthet, språkhumor från då och nu, och ett splitterregn från taket som enda chockverkan. Desto mer blir sagt i samtals- och jazzton.
1948, vid tiden för Götgatskravallerna, var Södermalm förorten i stan. Söderkisarna och -brallisarna var det smädade slödder som inte släpptes in på Nalen eftersom de pratade så konstigt. Ändå ser de helt 40-talsnäpna ut här vid Medborgarhusets trappa, med skylten ”bad” i neon, dokumentärt och dubbeltydigt.
Mer än om kravallerna handlar dramat om ungdomarnas snöpta försök att göra något kreativt - ungefär som i filmen Vårat gäng (1942) med Alice Babs. Både filmen och dess stjärna blinkas det till, inte minst via jazzen. Det är trist att en del av sången mimas, men sväng blir det ändå med stöd från Fryshusets estetelever.
De solidariska brallisar som leder ungdomsgruppen heter givetvis Alice (rivigt av Maia Hansson Bergqvist) och Babs. Det vill säga de tar över från streber-Henning som flirtar med politikermakten men sviker polarna som ”offerkoftor”.
De fyrkantigaste rollerna räddas av oväntade tolkningar. Bahador Foladis vilsna Henning väcker trots sveken sympati, och dramats politikerhäxa får attraktionskraft genom Sanna Sundqvists sängkammaraktigt diaboliska sätt att leverera politikerfloskler. Det är skickligt gjort.
Så hur ska historien skrivas? Dramats lojalitet med upproret är givet. Shebly Niavarani i rollen som reporter och berättare ute i Götgatans läskiga ”verklighet” fungerar snarast som en didaktisk förevisning av vilka pompösa lager av medelklassig självgodhet som måste skalas bort innan poletterna börjar trilla ner. Pinsamt kul.
När denne herre väl börjar se blir han oerhört överraskad över maktens brutalitet och urladdningen som följer. Förvåningens historiska upprepningsmönster är måhända lika märkvärdigt som upprorets. Mönstren återkommer, bara platserna byts ut.
